väldoft på påse

Nu har jag blivit brodöstant på riktigt. Jag vet inte om jag är lite stolt eller böjd att beklaga.

Det började med att en kollega till mig hade hela trädgården full med lavendel som hon inte hade någon användning för. ”Kan du göra någonting utav den?” undrade hon. Och sen var det jag som hade hela lägenheten full av lavendel som låg på tork i  en månad.

Under tiden broderade jag en drös blomknippen, sydde påsar av dem och stoppade dem sen med den torkade lavendeln och risgryn för att hjälpa mot eventuell fukt.

Och snipp snapp snorum, ja ni vet. 22 väldoftande påsar för linneskåpet! Säg till om du vill ha en handfull.

Rosetterna är knutna av de små sidenband som brukar vara fastsydda i axelsömmarna på tröjor och koftor och som ska underlätta upphängningen. Jag brukar alltid klippa av och spara dem, och i såna här projekt kommer de till nytta.

Det är onekligen någonting som känns lite förbjudet med det här, att sy doftpåsar och brodera blommor. Jag undrar om det är uppfattningen av att det skulle vara kontraproduktivt för revolutionen – ni vet, någonting ”klassiskt” ”pyssligt” och ”utan egentlig funktion”. Hemska ord. Och när jag skriver om dem håller jag heller inte med riktigt. Det är hög tid för revolutionen att nå strumpbyxlådan. Men nästa gång broderar jag dödskallar istället.

döden döden döden

Jag hade en ful liten duk som jag plockat med mig nån gång när jag köpte en hel kasse textilier för 80 spänn på Röda Korset i Skärholmen.

I förkylningsdimman tog jag fram den, och började brodera frustrationen. Mitt favoritmantra.

Instagrammade det hela, och fick napp på kroken! En följare blev kär och ville ha broderiet, applicerat på en tygkasse.

Sagt och gjort. Jag zickzackade med grönt.

Sydde en liten innerficka.

Och snipp snapp snorum: tygkasse.

På måndag flyttar den norrut till Nea.