två små kopior av henne som jag saknar allra mest

Vi har alltid haft boxrar i släkten, och sen min älskade Farina gick bort, sommaren 2011, har jag gått och saknat och saknat och längtat och längtat. Jag kan börja hyperventilera och hoppa jämfota upp och ner, eller lika gärna brista ut i gråt, om en boxer passerar mig på gatan eller jag ser en video med en hund som beter sig typiskt boxrigt (eller typ nu när jag skriver det här och tittar på gamla bilder). Alla som har känt en boxer vet att det är en otroligt speciell typ av kompis.

En av de första grejerna jag gjorde i skolan i år var att gräva ner fingrarna i underbar gyllene lera. Jag har ett något ambivalent förhållande till lera eftersom jag älskar att hålla på med den men inte riktigt litar på dess integritet utan förutsätter att allt ska komma ut ur ugnen trasigt (mer om barndomstraumat som orsakade detta dystra förhållningssätt en annan gång). De här veckorna verkade terapeutiskt både för min relation till materialet och som sorgebearbetning.

Jag började nämligen att skulptera min kärlek i miniatyrformat. Det var inte utan att fälla ett par tårar på vägen allteftersom jag försökte efterlikna välkända uttryck och uppsyner, och när jag väl gjort en, nej två, små boxerskulpturer kände jag mig tvungen att göra två till bara som försäkring utifall någon av dem gick sönder i ugnen.

Jag använde leran R2505 från Seemann som blir rödbrun efter bränning men är gul innan. Målade med svart och vit engobe.

Och vet ni vad, alla fyra överlevde bränningen, OCH frakten hem!

Två gav jag bort i födelsedagspresent till min mor och mormor i våras. Dem har jag alltså lyckats fotografera av, om än inte visa er.

En liten byst till mormor.

Med en profil jag känner så väl.

(Min älskade, ståtliga, allra bästa vän. Rockar cowboylooken med ett strå i mungipan. Gotland, 2007.)

Och en helfigur till mamma.

De andra två ska jag ta kort på omgående, så ni får se dem innan årsslutet.

Åh, vad skulle jag inte ge för att få nosa bakom de där öronen igen?