tre anledningar till att jag inte ser Fifty Shades of Grey

Åsikterna uttryckta i denna blogg är mina egna privata och har ingen koppling till mitt arbete som biografvärdinna eller företaget jag jobbar för.

Det är mycket snack om Fifty Shades of Åhnej nu igen. Personligen får jag ont i magen när jag tänker på och ser hur hysteriska folk (och i synnerhet unga tjejer) är över filmatiseringen. Varför blir jag upprörd över ett stycke Twilight-fanfiction? Varför kan jag inte bara strunta i att se den utan att göra en grej av det hela? Det är ju bara en film. Jag måste bara lära mig att skilja film från verklighet. Haha nej.

Tre anledningar till att jag inte ser Fifty Shades of Grey:

1. Fifty Shades of Grey styrker missuppfattningen att personer som utövar BDSM gör det på grund av psykologiska besvär. Sedan 2009 klassar Socialstyrelsen inte längre BDSM som en sjukdom, men missuppfattningen är fortfarande vanlig precis som det finns dem som anser att homosexualitet och transvestism beror på sinnessjukdom. BDSM är en sexuell preferens, inte effekten av ett sjukdomstillstånd. Att gå runt och anse att folk är sjuka i huvudet för att de tycker om andra saker än reproduktiva möten mellan gifta kvinnliga kvinnor och äkta manliga makar i missionärsställning är liksom aldrig helt oproblematiskt.

2. Fifty Shades of Grey visar BDSM som ett problembeteende som går att bota. Eh, okej. Fräscht.

3. Fifthy Shades of Grey romantiserar kvinnomisshandel. BDSM är inte kvinnomisshandel – det bygger på överenskommelse om vem som ska dominera och vem som ska bli dominerad samt att alla parter är med på detta och vid obehag kan avbryta akten. I Fifty Shades of Grey säger Anastasia nej vid ett flertal tillfällen utan att den förhatliga Mr. Grey tar hänsyn till detta. Det, mina vänner, är inte BDSM utan våldtäkt. Se några osmakliga utdrag här.

(Tillägg 2015-02-13: 4. Det har kommit till min kännedom att Grey även utanför sina problematiska aktiviteter i den sammetsbeklädda sexgrottan ägnar sig åt psykologisk misshandel och försöker styra Anas liv in i minsta detalj. Det är naturligtvis ett lika stort problem som misstyckessexet som jag hade tagit upp om jag var inbegripen i det, men som nu får ta utrymme i något annat forum – även om ni gärna kan diskutera det i kommentarsfältet nedan!)

I en våldtäktskultur normaliseras våld mot kvinnor genom precis den här typen av media. Man gör det till någonting romantiskt att män är ihärdiga och att en ickemans nej efter tjat kan vändas till ett okej. ”Hon spelar bara svår”. Det kan handla om en snubbe i en bar som envist ska bjuda på en drink du tackat nej till, eller att någon tjatar sig till ett ligg. Det handlar också om sexualbrottslingar som ej döms därför att utövarna inte förstod att offrets ”nej” verkligen betydde NEJ, eller att hennes motsträviga ihopknipning av benen när hon blev våldtagen med en vinflaska tills hon blödde av två män och en tredje som filmade kunde tolkas som BLYGSEL. Det är inte särskilt romantiskt.

Fifty Shades of Grey är inte bara ”en film” (eller en bok) för mig. Den är produkten av ett problem som har samma problem som effekt.

Ovanstående åsikter är baserade på vad jag läst runt fenomenet. Om det är någon som gjort en grundligare feministisk studie av boken eller filmen och kommit fram till något helt annat är jag intresserad av att höra det!