Nä alltså, vet ni vad. Om jag ska överleva den här sista pusten av vinter så tror jag att jag behöver drömma mig tillbaka lite. Ni har ju inte fått se bilderna från Berlinresan i somras så vi kör den nu. Om alla spelar med och låtsas att det är liverapportering kanske jag kan inbilla mig att jag fortfarande är kvar. För detta var världens bästa semester. Här är dag 3, den 20 augusti:
Denna den tredje dagen är skyldig till att hela rapporteringen från Berlin uteblev i somras. Såhär långt skrev jag nämligen och fixade med bilder ganska snart efter att vi kommit hem, men när jag skulle börja med dagen då vi besökte Berlin Zoo fick jag en klump i magen som jag inte riktigt orkade hantera.
Vi hade diskuterat länge huruvida vi skulle gå på zoo eller inte, pga gillar djur men ogillar hållning av djur i bur. Jag hade någon slags halv idé om att djurparker eventuellt på ett pedagogiskt plan skulle kunna bidra till bildandet av empati hos människor som kanske aldrig hade kunnat relatera till djuren om de inte fått se dem i verkligheten. Förstår ni hur jag menar? Det är liksom lättare att förstå och känna med elefanter om en har upplevt fenomenet elefanter.
Då inbillar jag mig att kanske är några individers lidande i bur värt att många människor ser och förstår sig bättre på dem – om det innebär att vi kan värna om och skydda alla dem som fortfarande lever i frihet.
Men efter att ha sett några av de individerna jag med den teorin offrade för lata människors genväg till kunskap så kändes det inte så längre.
För där fanns djur som såg ut att veta bättre, drömma om bättre och inte minst förtjäna bättre. Och det fanns människor som bankade på glaset, skrek och rasslade med gallret precis som uncle Vernon. De hade inte lärt sig den minsta empati av att se en orangutang eller en elefant. De tyckte fortfarande det var viktigare med billig palmolja i sina cookies.
Såhär ledsna i magen blev vi.
Å andra sidan finns det ingenting jag vet som är så inspirerande som att få betrakta djur på nära håll. Känslorna från den här dagen är så fruktansvärt blandade. Fascination och avsky i ett.
Det var ögonblick då jag glömde gallren och glaset och berördes starkt av naturens skönhet, instängd eller ej.
Och kanske led inte änderna så mycket, som hade hela parker att ströva runt i.
Men lejonen, girafferna, noshörningarna, ugglorna och isbjörnarna?
Det var helt enkelt oinspirerande och svårt för mig att fixa med bilderna från den här semesterdagen. Camilla sa en gång till mig när jag jobbade på Skansen att jag var bra på att fotografera djur i bur så att det inte syntes att de var instängda. Jag ville inte att det skulle vara så den här gången. Jag ville inte ha vackra porträtt utan jag ville prata om verkligheten och det komplexa problemet med att hålla djur instängda för underhållning och bildning. Och det är inte alltid superinspirerande att jobba med.
Men nu behövde vi byta ut klumpen i magen mot någon annan substans. Vi lämnade djurparken för att äta på Supermarket som låg strax intill, med utsikt över babianhägnet.
Där var mysigt mönstrat.
Och stickinspirationen sen!
Vi fick resans bästa maträtt. Gnocchi med stekta grönsaker och misosmör. Alltså hur. gott. som. helst. Vi fullkomligt DOG.
Sen åkte vi tillbaka till hotellrummet där Andreas rörde ihop den ruskigaste drink jag någonsin druckit. Hu! Skrev såhär på Instagram, ”Andreas blandar Berlinsk fulgrogg på hotellrummet och tvångsvattnar mig. Det är så äckligt att jag känner mig som Dumbledore i grottan i slutet av Harry Potter 6. #KILLME” och så var det.
Och så avslutade vi en omtumlande dag i nån märklig cocktailbar vars entré utgjordes av en mikroskopisk skylt på en helt hemlig garagedörr och vi var tvungna att ringa på för att bli insläppta och jag fattar inte ens hur vi vågade gå in.
Och jag drack gindrinkar med jordgubbspuré och svartpeppar och baren såg ut som The Black Lodge ungefär vilket var helt fantastiskt.
