16 oktober, 2015
In
Friluftsliv
Vi inledde den fjärde (och bästa – men det visste vi ännu inte) dagen med en tur in till Vemdalen för att uppleva sevärdheterna (en butik med samiskt hantverk) och handla lite förnödenheter (karameller och en filt med myskoxar i semesterpresent till Andreas). Plötsligt swishade det förbi någonting utanför fönstret som torde vara helt vanliga får, men vars form inte riktigt stämde. ALPACKOR! skrek jag och Martin tvärnitade bilen. Så sprang vi ut och kollade.
Hur söta är inte dessa djur liksom? Bästa sorten!
Den lille blev helt tokig när hen fick syn på oss och for runt hagen i långa kaninsprång. Vad en samling alpackor gjorde i de svenska fjällen framgick inte riktigt men var heller inte relevant pga kolla fluffrumporna bara!
När vi gullat färdigt for vi vidare till Storhågna.
Vi travade rätt upp på kalfjället och det var så ödsligt och hiskeligt vackert.
Andreas och jag jagade ljungpipare och fick ibland dåligt samvete för att vi dröjde efter de andra.
Men när de väl nördade sig var de precis lika illa som vi, om inte värre.
Här till exempel undersöker de grundvattennivån.
Det var nämligen fullt med pölar omkring oss och vattenytan var på precis samma höjd i alla. Det förklarade Elin med att det är där grundvattennivån ligger och gräver vi på vilket annat ställe som helst kommer vi att hitta vatten på samma djup. Det stämde!
Ett par ljungpipare såg vi, men i övrigt var det dåligt med fågelskådningen.
Ibland blåste nån liten boll av fjädrar förbi men det var omöjligt att urskilja mer än såhär.
Martin var tvungen att lägga den största stenen han kunde hitta på toppen av ett röse någon byggt längsmed vägkanten.
Men jag överträffade honom genom att lägga den allra högsta stenen.
Det var så förjordat ändlöst vackert så det var svårt att hålla sig från att stå på händer.
När vi vandrat över kalfjället började det slutta neråt igen och vi kom fram till Samevistet.
Där lagade vi mat och blev precis klara när regnet kom. Vi flydde in under tak och åt tortellini i ostsås.
Det var djävulskt att diska kastruller och kåsor i den kalla fjällbäcken efteråt men det gick bra när jag använde en näve blåbärsris som disktvaga!
Sen fortsatte vi nedåt.
Vi tittade på vattenfall och förundrades.
Andreas knäppte denna bild på nån skogshomsa han fiskade fram ur blåbärsriset.
Det var riktig Ronja Rövardotterskog.
Och massor av lavar på träden som vittnade om ren luft.
Vi trodde egentligen vi sett allt på den här vandringsleden men vi fortsatte ändå framåt lite på måfå. Plötsligt stod vi mitt i en samling fäbodar.
Vi hade hittat Fallmoran.
Vilken vacker spökby det var alltså. Jag blev helt uppfylld av tanken på det liv som försiggått här, i skogens utkant och med dalen och bergen som kuliss.
Kolla liksom. Tänk att folk har tagit sina kreatur hit om somrarna, bott och betat med denna utsikt! Jag kan inte riktigt hantera den skönheten – eller vemodet över att det är omöjligt att leva så idag.
Och vilken himla tur att vi fortsatt framåt, för nu hörde vi mullret från ett vattenfall – något större än det vi tidigare sett inne i skogen.
Fallmorafallen dånade och nere på stenarna rörde sig någonting litet och gråsvart.
En strömstareunge!
Jag blev så ifrån mig att jag höll på att halka ner i vattnet. Det var första gången jag fick se en strömstare, och dessutom var den så liten, rund och söt.
Den guppade upp och ner som om den neg, antagligen lite oroad av vårt plötsliga uppdykande.
Till historien hör att när Andreas en gång frågade mig vad han skulle ha varit för fågel om han vore en så svarade jag just strömstare. Jag menar – titta bara på den!
Och titta på den här dårfinken som riskerar livhanken för dess skull! Exakt samma.
Och plötsligt kom en fullvuxen strömstare flygande för att mata den lilla. Aj mitt hjärta.
Elin och Martin väntade tålmodigt medan vi fnattade fram och tillbaka på de hala klipporna.
När vi sansat oss lite fortsatte vi längsmed strömmen.
Till en stor, magiskt vacker tjärn.
Elin inspekterade berget på andra sidan – vi var helt omringade av höga träd och klippor.
Jag dog naturromantiksdöden och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen med alla intryck.
Sen fortsatte vi vår klättring uppåt.
Färden gick upp och ner över så kallade getryggar – tänk er att berget är randigt i långa, smala toppar och dalar som om en jätte dragit en gigantisk kam över det. Det är väl också ungefär vad som hände när inlandsisarna gick förbi och skapade dessa höjdskillnader men jag tror jag får be Elin skriva ett gästinlägg om saken för hon kunder förklara det så bra.
Bandbild.
Så när vi gick genom en av dalarna hörde vi ett väldigt kackel lite längre fram. ”Det flög ditåt” skrek Martin när något brunt och orange swishade förbi.
En liten bergfink var trakasserad av ett gäng högljudda kråkfåglar…
… nämligen lavskrikor! KRYSS för alla i sällskapet och wow vilka godbitar! Sin oschyssta stil till trots.
Och alltså ni skulle ha sett mig och Andreas. Vi liksom bara släppte all vår packning precis där vi var och halvt springandes, halv snubblandes for vi in i snåren med kamerorna framför ögonen så vi inte såg var vi trampade (vilket var snett – upprepade gånger). Lavskrikorna kacklade och for, fram och tillbaka och upp och ner och iväg och vi efter.
Men stukade fötter och skrubbade knän var värda en närmare titt på denna sötnöt.
Sen följde en glad och lite förlägen jakt efter Andreas ryggsäck som han släppt av sig ”någonstans däråt”.
Vi hann bara en liten bit till på vägen innan någonting smalnäbbat och långbent tjöt till och flög upp från en vattensamling. Vi hade skrämt en stackars vadare halv från vettet och nu satt den i en grantopp och såg helt malplacerad ut med sina långa rangliga ben.
Efter lite konsultation i den förträffliga Facebookgruppen Fåglar inpå knuten fick vi det bekräftat att vi sett en gluttsnäppa. Kryss igen!
Sen var vi tillbaka på kalfjället. Helt utmattade av alla intryck.
Jag bjuder er: Friluftshunk från 90-talskatalog.
+ gosfluff.
Sen gick vi spången ner till bilen, åkte tillbaka till Vemdalen, köpte pizza och godis och såg på favvofilmen Burn After Reading resten av kvällen. Bästa dagen i mitt liv. Slutt!
