Vi måste prata om muminmuggarna.
Under september hade jag som skoluppgift att göra en föremålsanalys – alltså att välja ut en pryl jag tyckte om och sen försöka ta reda på så mycket som möjligt om den. Jag valde en muminmugg, och upptäckte ganska intressanta grejer. Vi är ju flera som gillar att varsamt välja kopp på morgonen, och som bryr sig om mänskliga rättigheter, hållbarhet och sånt, och därför tänkte jag dela med mig av vad jag kom fram till – för det är ganska smutsigt.
Arabia porslinsfabrik anlades utanför Helsingfors i Finland 1874. Man började producera muminporslin på 1950-talet, initialt figuriner efter Tove Janssons mamma, Signe Hammarsten Janssons design, medan muminmuggarna så som vi känner dem idag producerats sedan 90-talet. Sammanlagt finns det 74 olika motiv, baserade på Tove och Lars Janssons illustrationer, och justerade av Tove Slotte-Elevant för att passa porslinet. Mymlanmuggen (som var föremål för min analys) har producerats sedan 2008 och är dekorerad med en bild från romanen Farlig midsommar (1954) och en från serien Vi börjar ett nytt liv (1956).
2007 köptes Iittala (som Arabia är del av) upp av Fiskars, vilka sedan dess har flyttat delar av produktionen från Finland till Thailand. För några år sen var Rörstrand i blåsväder då det uppdagades att deras porslin, som kostar minst 200 kronor per del görs i Bangladesh av arbetare som tjänar 2 kronor i timmen. Ett belopp som uppnår landets minimikrav, men enligt flertalet organisationer inte är möjligt att överleva på.
Den 9 september i år meddelade Fiskars att fabriken i Helsingfors läggs ner och att hela produktionen flyttas utomlands. Både Rörstrand och Arabia ägs idag av Fiskars.
Kanske passar motivet av muminmamman som tvättar mattor i havet bättre på årets HSR-mugg än beräknat?
Jag inser att det inte bara är Fiskars fel att det blir såhär – att en fullt fungerande fabrik efter drygt 140 år flyttar verksamheten till låglöneländer för att öka vinstmarginalerna. Det är också en effekt av att vi inte är beredda att betala för varor som är tillverkade i Norden. Sen jag började jobba i hantverksbutik är jag särskilt uppmärksam på detta – vi är så förgiftade av billiga priser och masskonsumtion att vi helt förlorat förståelse för vad det kostar att producera ett föremål. Skälig timlön, lokalhyra, material, verktyg, el, vatten, transport, förvaring och försäljning kostar pengar – särskilt om processen även ska ta hänsyn till människor och miljö. Det finns en enkel tumregel att gå efter – är det billigt är det antagligen på någon annans bekostnad.
Jag köper inte många saker nya i butik. Jag handlar det mesta av mina prylar och kläder begagnat så mitt samvetsutrymme att köpa Muminmuggar tillverkade för 2 spänn i timmen är kanske större än de flestas men vet ni, det känns så himla nedrigt. Det är ett problem så mycket större än vad en individ väljer att köpa för kaffeporslin – eller att 130 finska fabriksarbetare mister jobbet – det är fråga om mänskliga rättigheter, om en vansinnig snedfördelning av pengar, makt och resurser, och om utdöende kunskap, förståelse och medkänsla. Om själviskhet och orimlig girighet.
Ingenstans på Arabias porslin står det var det är tillverkat. En måste gå tillbaka till den lilla streckkodsetiketten som sitter på produkterna i butik och som enligt EU-direktiv måste ange produktionsland. Med mikroskopiska bokstäver står det ”made in Thailand” – information som försvinner jämte det stolta ”Arabia Finland” på muggarnas undersida.
Jag var så himla glad över mina senaste tillskott i samlingen – en kanna och en burk med favoriten Lilla My i den bästa röda färgen.
Idag känner jag inte samma pirrande glädje när jag tittar på min samling som jag kände för ett par veckor sen. Jag känner inte samma lust när jag väljer kopp till morgonkaffet. Jag känner en bismak av skuld, skam, och hopplöshet. Jag vill ta bisamråttans bok om Alltings Onödighet och lägga mig i hängmattan med en flit över huvudet, och från och med nu väljer jag nog att köpa även Arabiaprodukter begagnade – om jag nu över huvud taget måste ha dem.
