Gotland tidigt i juni
Ack, Gotland i juni.
Många pratar om syren som sin käraste sommardoft, men för mig är det solkräm, saltvatten och släkte. Ja alltså ruttnande tång. Ingenting får min kropp att pirra till av sommarkänslor så som de tre S:en.
I år har jag hunnit vara på Gotland varannan månad och verkligen fått uppleva de tre årstiderna på ön. Vi var där i februari när det var snö och tolv minusgrader, vattensystemet hade frusit sönder och bina var döda. Vi var där i april när smältvattnet bildade små sjöar i alla uttorkade gropar. Och vi var där nu, precis i början av juni, för att möta försommaren på Sudret.
Jag har bilder från alla tre resor, och tidigare därtill, som jag varit för utbränd eller pre-utbrändstressad för att ens gå igenom. Men vi skiter i dramaturgin va och bara njuter lite av Gotland i juni. För det var solkräm, saltvatten och släke-feeling så det stod h ä r l i g a till! Kanske får ni se snöbilder en annan dag.
Vi lämnade Gustavsberg när allt stod i full knopp, men ännu inte hade slagit ut. På Gotland låg sommaren en vecka eller två före, och hela vägen ner från Visby kantades av blommande syrenhäckar och fläder. Backen utanför Norehuset var full av små söta blommor. Där som alltid är brunbränt och kargt under resten av sommaren.
Bakom huset blommade fortfarande påskliljorna. De hade börjat slå ut redan när vi var här förra gången, i april.
Vi spenderade en vecka med att läsa, sova i solen, vandra längsmed strandängarna och titta på fåglar. Ja, plus städa efter staren som flugit in genom skorstenen nån gång i våras, skitit på och vält precis allt och sen dött i handfatet. Jag fick en redig ångestattack när vi klockan halv två på natten klev in i vad som kändes som en Hitchcockfilm, men tröstades något morgonen efter av att se att både koltrasten och blåmesarna byggt bo utanför mormor och morfars sovrumshytt. Vi fick gå bakvägen in hela veckan för att inte störa dem.
Vi upptäckte överraskande fruktträd som blommade precis överallt. Bland annat ett bakom huset, mitt i hasselsnåret, som jag begravde staren under.
Och det blommade på marken. Mellan vasterna gömde sig gyllene fält och ängar.
En kväll packade vi picknickkorgen och åkte till ”andra sidan” för att titta på solnedgången. Det har mormor och morfar gjort med mig i hela mitt liv, och i ytterligare 25 år innan jag föddes. ”Andra sidan” är Hoburgen.
Vi gick ner på strandängen och välkomnades av en hel skock får.
Somliga skulle absolut bli kliade på sina knotiga huvuden och var väldigt nyfikna på matsäcken.
Sen vandrade vi vidare, förbi Majstregården som morfar ritat.
Förbi Hoburgsgubben och alla raukarna i strandkanten.
Vi klättrade upp för en brant sluttning till toppen av klippan och såg ut över kusten. När jag träffar någon som aldrig har varit på Gotland brukar jag beskriva att det är som att komma till ett annat land, men jag vet inte om någon förstår riktigt vad jag menar. Här uppe blir det tydligare än någon annanstans. Tänk att det får finnas en så magisk plats!
Så tog vi vägen genom Sundre tillbaka hem. Vid de här kalkstenshusen bad jag Andreas stanna bilen så jag kunde ta en bild. Inte bara för att ljuset var så vackert, utan för att illustrera en av morfars många berättelser, efter nästan 55 år på ön, som jag fick göra när vi var här i september. Bara ett par dagar innan han gick bort.
Det regnar sällan på Sudret och varenda solnedgång är sådär magiskt rosa och gyllene. Inte minst i juni när solen knappt ens går ner.
Augstens kvigor var uppe sent och blev glada för sällskap.
Men vi kunde inte stanna så länge, för nu ville vi äta ostbågar och läsa våra böcker. Sådär som man gör när man får en försemester innan den riktiga börjar.