Om ni någon gång undrat varför jag sätter en störig vattenstämpel med mitt namn på varenda bild jag laddar upp här så är svaret enkelt: mina bilder stjäls.
Nu menar jag inte bara delas, för så fungerar internet idag även om inte heller den användningen är laglig (du måste alltid be om tillåtelse för att publicera upphovsrättsskyddat material), utan jag menar stjäls. I lika många år som jag har varit aktiv på internet har mina bilder laddats upp av personer som hävdar att det är deras egna, eller rent av att de är jag. Detta är så ofantligt konstigt, och var nog ett mer aktuellt problem när jag var yngre och ~*kändis*~ på stallet.se (tre pokaler och trettio rosetter – whaatup?), men med jämna mellanrum händer det igen och jag blir påmind om att alltid sätta mitt namn på alla bilder jag laddar upp. Vilken värld va?
Jag sätter en vattenstämpel på mina bilder för att det ska vara enkelt att hitta tillbaka till mig som ursprungskälla om du ser fotot på en annan hemsida, men också för att det ska vara enkelt för mig att hävda min upphovsrätt om bilden används felaktigt och jag vill anmäla den som stulen. Självklart är det genomförbart att photoshoppa bort loggan, men de flesta orkar inte så långt.
Sen är det väl en sak att använda mina fotografier – dem har jag ingen större ambition att sälja eller arbeta med, de är också sällan uttryck för mina starkaste känslor. Men när någon stjäl min konst, då är det ett allvarligt intrång både i min egendom och i min själ. Ja, hur dramatiskt det än låter, är det precis så.
Jag målar, broderar, skulpterar och skapar för att fånga, formulera uttrycka och gestalta känslor inom mig och ge dem fysisk form. Jag skapar sällan för att göra någonting vackert, ibland för att prova någonting nytt eller öva, och i stort sett alltid för att formulera det som mina ord inte räcker till. Att olovligen ta ett sånt verk är att nalla på min själ. Det är också att ta från en som ligger många år minus – hur mycket måste jag inte måla för att tjäna in all den tid jag studerat och övat? Tusentals timmar i skolbänk och vid skrivbord. Några spridda kronor i inkomst på en marknad ibland, något enstaka beställningsjobb. En oviss framtid utan pension eller skyddsnät. Och en själ som blir nallad på.
Nu hände det sig en dag i januari att jag gick för att köpa thaimat och blev stående utanför porten vägg i vägg med restaurangen – öga mot öga med en av mina egna målningar. En målning som tagits från min blogg, sparats ner, skrivits ut och hängts på dörren till en etablerad verksamhet för tusentals personer att passera varje vecka. Vad roligt det hade varit, om bilden vore betald för och källhänvisad till mig! Så var inte fallet.
Ibland raljerar jag om vikten av länkar, av att be om lov och av att inte kopiera andra människors idé eller formgivning utan att först göra om den till något nytt. Det är bara för att jag vet hur illamående man blir när en bit av ens själ är utriven och hängd i masttoppen på en annans fartyg. Det är bara för att jag vet hur jobbigt det är att skriva det där mailet, ringa det där samtalet och hävda sin upphovsrätt. Det är inte ett stolt ögonblick, då känns det inte roligt och ärofyllt att någon tyckt om ens verk. Det känns som en kantig sten i magen och ett ton grus som rinner ner i halsen.
Känslan av olust förstärks därför att jag kommer alltid, alltid att behöva förklara mig, bevisa och argumentera för min rätt. Jag kommer alltid att möta någon som ”inte visste”, ”inte tänkte på” eller tyckte att produkten ”var så fin” att de inte kunde hålla sig ifrån att ta den. Om jag väljer att utkräva ersättning kommer jag alltid att utmålas som en girig, lysten skurk. Jag kommer beskyllas för att ta pengar som inte är mina, för att vara omedgörlig och oförstående, för att vara snarstucken, direkt elak eller för att vara fånig.
Men jag måste minnas detta: Det är de som är skurkarna.
Det är mitt fasta beslut att ta allvarligt på alla stölder som berör mitt konstnärliga arbete. Det är mitt fasta beslut att kräva ersättning för de gånger mina verk olovligen nyttjats i situationer jag finner olämpliga. Det är mitt fasta beslut att värna om fragmenten från min själ, även om det försätter mig i dålig dager, ger mig grus i strupen och jag får svårt att fokusera på annat för resten av dagen.
När det gäller bilden i porten bredvid restaurangen tog jag kontakt, bevisade min upphovsrätt, skickade mina prisuppgifter med bifogade lagparagrafer, skrev en faktura och fick därefter veta att jag var en blodsugare som tog pengar från dem som bättre behöver dem. Men vet ni? Jag vägrar jobba gratis, och jag tänker fakturera alla skurkar.
—
On a happier note, spana in Monthly Makers purfärska februaritema!
