8 augusti, 2016 In Konst och kreativitet, Uncategorized

bloggvärlden är min syjunta och min konstnärsklubb

I våras blev jag kontaktad av Täcklebo Broderiakademi som undrade om jag inte kunde skriva en krönika om hur det kom sig att jag började brodera, och hur jag använder bloggen som medium för att kommunicera mina textila alster. Det ville jag naturligtvis och texten publicerades på fem sidor i midsommarnumret av deras medlemstidning! Förutom en berättelse om hur jag fann broderiet är den även ett litet kärleksbrev till er som läser, och till bloggen som forum:

Bloggvärlden är min syjunta och min konstnärsklubb

Det började med min morfar och min farmor. Vid morfars köksbord lärde jag mig måla fåglar i akvarell, i farmors soffa la jag upp mina första halsduksmaskor i rött bomullsgarn. Parallellt utvecklades ett intresse för måleri och textil som med åren kom att spridas över andra material och tekniker. Jag har provat nästan allt, och tyckt att det mesta är roligt.

Mitt första broderi sedan högstadieslöjden påbörjade jag hösten 2011. Då var det populärt med fräckisar i korsstygn, och kollisionen mellan gammalt och nytt inspirerade även mig då jag sydde två kuddar med motiv från Harry Potters magiska värld. Jag var djupt inspirerad under den perioden, broderade flera timmar per dag och kunde tacka nej till sociala evenemang för att gå hem och sy. Det dröjde ytterligare ett par år och några hundra timmars räknande av stygn innan jag vågade lämna mönstrens trygghet och prova fritt broderi, men då var det som att någonting föll på plats i mig.

Sedan sommaren 2009 har jag också bloggat, på senare tid nästan uteslutande om konsten och hantverket i min vardag. Där finns min broderiprocess dokumenterad från dag ett, mycket mer utförligt och strukturerat än om jag försökt föra en privat loggbok. Det finns en utbredd fördom mot bloggare som fåfänga och självupptagna, men den bilden speglar inte alls vad jag följer på datorskärmen. I bloggvärlden finner jag, förutom möjlighet att visa upp, få och ge respons, också forum för diskussion och kollektivt lärande. Jag utvärderar mitt eget arbete, kartlägger framsteg och formulerar drömmar och planer för framtiden, samtidigt som bloggandet är ett kreativt utlopp i sig självt. Därtill är bloggen en ständigt uppdaterad portfolio, en dagbok och en mötesplats för andra kreatörer. Det är i kommentarsfältet som jag finner det största stödet och en stor del av min motivation.

På morfars och farmors tid var det vanligt att samlas och skapa som umgängesform, idag hinner vi knappt laga byxor och sy i tappade knappar. Istället köper vi nytt, och glömmer bort att prata med varandra. I ett ständigt flöde av information, med konstant uppkoppling och förväntningar om en dygnsomspännande social jourtid är det svårt att finna vila, prioritera kreativitet och orka umgås. Då är broderiet min tillflyktsort, och bloggkollektivet min syjunta. Där umgås var och en på sina egna villkor, när tid och lust sammanfaller, eller när behovet av en tillflyktsort är stort.

Att jag fastnade för just fritt broderi beror nog på att det inte är så olikt måleri, här kunde farmors röda bomullsgarn förenas med morfars penseldrag. Inom både måleri och broderi bygger jag upp bilder med lager och linjer, må de vara av tråd eller färg. Den ena tekniken går lite långsammare men det är knappast till dess nackdel. När omvärlden rör sig för snabbt och allting svindlar finner jag sinnesro och frid i att brodera. Jag kanaliserar min oro, samlar mina tankar och finner en vila jag kan sakna i andra sammanhang. Dessutom är det roligt och kreativt tillfredsställande att känna tråden löpa genom ett uppspänt tyg.

Personligen använder jag broderiet till allt ifrån att reproducera inspirerande citat till att föreviga platser och ögonblick som betytt mycket för mig. För tillfället arbetar jag på ett projekt där jag porträtterar svensk natur med syfte att fånga, bevara och uppmärksamma skönhet som vi idag knappt noterar, men som jag inte kan ta för given när jag är i min morfars ålder. Genom att visa mina textila tolkningar av lappugglan, fjällkon och ett gotländskt lambgift på bloggen sprider jag kunskap och intresse långt bortom de forum jag annars skulle kunnat nå ut till. Med kunskap och intresse följer förståelse och empati, och med dem engagemang. En bloggläsare som ser mig laga, göra om och återbruka inspireras att sy i den tappade knappen. En annan följer arbetet med min broderade fjällko och börjar läsa på om utrotningshotade lantraser och livet på fäbodvallen, kanske ringer hen sin farmor. En tredje delar mitt inlägg i sina digitala mediekanaler och så får en fjärde motivation till att spänna sybågen. Många scrollar sig förbi eller klickar vidare, men de som stannar upp och stannar kvar börjar bygga på någonting tillsammans med mig, och det är en mäktig känsla.

I min mening är bloggvärlden definierad av kärlek, gemenskap och enorm kreativitet. Den är dessutom under ständig utveckling, på en nivå och med en konstruktiv kraft som varit få konstnärsklubbar förärade. Här finns unga kvinnor (och andra) som kan göra skillnad och som just nu samlar sina personliga och gemensamma krafter för att förändra. Här gror framtidens revolutionärer, kreatörer och inspiratörer, i en väl sammanfogad väv av kunskap, kreativitet och vänskap. När omvärlden rör sig för snabbt och allting svindlar finner jag sinnesro och frid i att brodera. När mänskligheten gör mig besviken med sin brist på hänsyn, empati och intresse finner jag hopp och kraft i bloggkollektivet.

32
7 augusti, 2016 In Den kreativa veckan, Uncategorized

den kreativa veckan 31/2016: fjällprojekt


Redan den första vandringsdagen i fjällen såg vi renar. Vi kom över kalfjället och plötsligt stod de bara där, kanske trettio djur i olika åldrar och storlekar, med enorma kronor och långa smala ben. Hela flocken galopperade ett varv runt oss innan de gav sig av mot ett snår med låga fjällbjörkar, och det var ett av mina vackraste naturögonblick i år.


Jag har en vandringsskjorta som alltid är med ut på tur och som jag länge velat brodera någonting på. Lyckligtvis hade jag massor med brunt garn hemma i stugan och redan samma kväll skissade jag upp konturerna av en ung ren och började fylla i kroppen med små stygn av päls.


En annan kväll målade jag av Q236, stugan som vi bodde i. Såhär såg det ut mitt i processen när jag precis hade börjat tycka det kändes roligt, efter att ha varit missnöjd ganska länge och förbannat regnet utanför som hindrade mig från att knögla ihop pappret och gå ut för att göra en ny skiss. Med i stort sett varje målning går jag igenom ett stadium av totalt missnöje då bilden ser förskräcklig ut och jag inte tror att den kommer gå att rädda. Det är extremt svårt att förmå sig själv att fotografera då (och jag gjorde det inte den här gången heller), men jag ska verkligen försöka lära mig göra det eftersom det är en stående del av min process, och kanske också din, som är rätt svår att ta sig igenom.


Sen jag kom hem har det inte blivit mycket gjort. Andreas däckade i feber och jag i mensvärk, men tajmingen hade ju kunnat vara sämre. I omväxlande fosterställning, omväxlande någon slags framstupa brygga har jag sträckläst nyutkomna Harry Potter and The Cursed Child – och ångrade mig så snart jag slagit ihop pärmarna. Besvikelsen är större än efter det uteblivna brevet på elvaårsdagen. Men det ämnet får vi nog avhandla i ett eget inlägg!

Veckans länktips:
+ Nu är det snart ett år sen jag skapade en separat Facebooksida för min blogg och mitt skapande, och antagligen lika länge sen jag nämnde den här. Men om ni gillar vad jag gör och vill stötta mig med en tumme upp får ni gärna gå in och gilla sidan, så når jag ut lite längre än vad jag kan på egen hand! Här hittar ni förresten en lista över några av mina favoritkonstnärers Facebooksidor!
+ Linnéa Elisabeths fantastiska fjällvandring till Trolltunga, Norges lejonklippa!
+ Sandras trädgård i juli. Jag dör för varenda bild och hela känslan.

12
5 augusti, 2016 In Konst och kreativitet

Q236, en liten stuga i Vemdalsskalet


Nu är jag hemkommen från fem dagar i Vemdalsskalet, med vandring, fågelskådning, renspaning, hjortronplockning och lite akvarellmåleri!


Eftersom vi förlorade vår fina Farfarstuga tidigare i somras var min pappas kusin Birgitta världens snällaste och lät oss låna hennes hus, som ligger på granntomten. Q236 heter det efter bokningsbolagets namngivningssystem, och stugan var det charmigaste som tänkas kunde. Liten och mysig, med typisk fjällkänsla men även all bekvämlighetsutrustning en kan behöva (torkskåp, diskmaskin och öppen spis!) och med utsikt över Hovdefjället och Vargen. Som tack för att vi fick låna huset bestämde jag mig för att måla av det.


Den största utmaningen med den här bilden var vädret. Jag fick göra själva blyertsskissen en kväll, men gick in när knotten blev outhärdliga. När jag kvällen därpå satte mig med färgerna för att börja måla hann jag inte mer än ett par penseldrag innan regndropparna gjorde stora plaskavtryck på pappret och spred ut färgerna lite väl egensinnigt. Jag fick fortsätta målandet inomhus, med ett foto som referensbild, så riktigt friluftsmåleri blev det inte.
Den näst största utmaningen var själva vinkeln, att backen sluttade brant upp till stugan så hur jag än satt hamnade jag i grodperspektiv. Jag tycker det ger en spännande effekt åt bilden, men rent grafiskt innebar det ovana och kraftiga perspektivsförskjutningar som jag fick greja en stund och kanske inte helt lyckades med.


Jag har jobbat lite längre med den här bilden än vad jag brukar göra med en akvarell, dels för att försöka rädda vad regnet hann med att sabba, och dels för att få till de kraftfulla färgerna som huset och rallarrosorna i backen hade (men som krävde några lager eftersom akvarell är så transparent). Jag tycker allra mest om det nedre högra fönstret och den lilla lyktan, partiet med den öppna dörren och lampan, och är mindre förtjust i den övre fönsterraden som jag bearbetat för många gånger och till sist förlorat i ett enda blask. Men på det stora hela är jag nöjd med bilden, och den fick mig verkligen att känna att jag utvecklats i mitt akvarellmåleri!

Nu ska målningen skickas till Birgitta med tack för huslånet, och jag gå igenom och rensa bland alla tusentals renbilder jag längtar efter att få visa er!

26
3 augusti, 2016 In Prylfyndarfärdigheten, Uncategorized

två pappaskar garn och ett oväntat fint möte


Jag tycker livet är så fint med alla sina märkliga små historier och möten. Härom veckan kom jag hem med två små pappaskar fyllda med skatter från en nedlagd sybehörsbutik, och jag ska berätta hur det kom sig att de hittade hem till mig:


På akvarellkursen i juni träffade jag Eva. Vi pratade inte direkt under själva arbetsdagarna, det hann man inte med, men hamnade bredvid varandra på spårvagnen hem. En enda hållplats skulle vi åka åt samma håll, men på den tiden hann vi komma in på temat broderi, och Eva berättade att hon haft en moster som ägt sybehörsbutik och vars garnlager hon ärvt. Nu hade hon hela källaren full med garner hon försökt bli av med i flera år, för även om hon är pensionär och skapar en hel del själv är det omöjligt att sy upp så mycket tråd. Och så bytte vi mobilnummer.


Och en kväll i juli trotsade jag min telefonfobi, knappade in numret och bestämde träff med Eva. Dagen efter for jag dit och knackade på. ”Du måste kolla på min balkong!”, var hennes första ord, för trots att vi inte alls diskuterat odling förstod hon att jag skulle vilja se hennes 70 cm höga potatisblast, den lilla dadelkärnan som börjat gro, alla penséerna som hängde ut genom räcket och pelargonierna hon räddat från matbutiken som tagit sig så fint i södersolen.


Så tittade vi på tavlorna (de var många, och flera var original). Mellan dem gick man på trasmattor som Eva hade vävt, och på bordet bredvid fåtöljen låg tre pågående stickprojekt.


Sen visade hon lådan med broderigarner, som var full med ännu fler, mindre lådor. Garnerna låg inslagna i tunt papper och sorterade efter färg. 165 dockor hade hon räknat dem till, och jag hade tagit allihop om jag kunnat rättfärdiga det. Nu är jag, som ni vet, inte i något akut behov av garn, och därför valde jag bara ut dem jag kommer ha allra mest användning för. 45 stycken moulinénystan i rostrött, senapsgult, midnattsblått, kastanjebrunt och silvergrått, och en enda rivig rosa.


När jag stod med hela högen i handen som en bukett utbrast Eva, ”Vilka fina färger – det är ju samma som du har på dig!”, och det var helt sant. Visst är det lustigt det där, hur en söker sig till en viss färgsättning? Jag tycker om jordiga färger och det går igen i mycket av det jag gör, klär mig i och inreder mitt hem med. Jag vet att jag kommer kunna finna inspiration bara genom att titta på garnerna i framtiden, och därför var det rätt beslut att begränsa mig till dem som får mitt hjärta att klappa (i en perfekt värld hade min färgskala innehållit mer blågrönt, men det var det ont om i garnlådan!)


I över en timme var jag kvar hos Eva och pratade om kor och trasmattor, konst och korgflätning, vandring och jämtländska julmarknader, fågelskådning och dadelodling. ”Men jag ska kolla i källaren efter en annan låda”, sa hon när jag knöt på mig skorna i hallen. ”En med sidengarner i olika små fack. Av dem kan du väl inte göra så mycket kanske, men lådan är fin bara att titta på. Jag ringer dig när jag hittar den!”, och sen sa vi hej då.

8

Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.