årets ansökningar till Liljevalchs + några tankar om att börja skapa ”konst”
2014 hade jag som årsmål att våga ansöka till Liljevalchs vårsalong, en stor jurybedömd utställning dit konstnärer från hela Sverige kan skicka in verk i i stort sett vilka material och tekniker som helst. Det brukar vara en underbar blandning av oljemålningar, akvareller, skulpturer, keramik, textil, trä, videoverk, grafik, foto och blandteknik – och över 2000 sökande konstnärer varje år. 2014 var jag inte alls så säker på mitt skapande som jag är idag, jag hade slutat använda benämningen ”pyssel” men ansåg verkligen inte att jag höll på med något som kunde klassas som ”konst”, och att öppet erkänna att jag arbetade på en ansökan till en Riktigt Utställning var otroligt jobbigt. Det var som att jantelagen högg mig i korsryggen med en trubbig dolk varje gång jag pratade eller skrev om det på bloggen, men just att verbalisera det var ett medvetet val och en stor del i min process. Själva syftet med ansökan var inte att bli antagen, utan just att börja ta det jag gör på allvar – för hur skulle annars någon annan kunna göra det?
Jag blev inte direkt förvånad, men såklart väldigt besviken när mina verk inte kom med, men jag hade gjort upp en vattensäker plan för mig själv: jag skulle inte få gömma mig under en skamsen sten och tänka att Jante haft rätt, nä, nästa mål var att ansöka varje år tills dess jag kom med – och det har jag stått fast vid! Redan andra gången, 2015, gick det betydligt lättare. Kanske skämdes jag fortfarande lite för jag undvek att skriva om det på bloggen, både när jag skickade in ansökan och när jag fick meddelandet att jag inte kommit med, men den gången sved refuseringsbrevet inte lika glödhett. Sen dess har jag även vågat ansöka till Moving Art Project, och när inte de heller ville ha mina tavlor ställde jag ut på egen hand. Jag insåg nog inte själv hur långt jag hade tagit mig på bara de där två åren.
I år känner jag mig redo för nästa steg. Jag tar mitt arbete på allvar, jag tror på min förmåga att producera konst (Aaj, Jante lägg av då!) som berör och att jag kommer kunna ställa ut när jag skapar rätt verk för rätt forum. Jag har kommit dit jag är idag genom träning och mycket stöttning från er förstås, men också genom att prova och därmed avdramatisera, frånsäga mig ord som begränsar och håller mig tillbaka samt börja formulera mina mål och drömmar. Jag behöver inte längre ansöka till Liljevalchs för att bevisa något för mig själv, eller för er, jag kan göra det med ett nytt syfte: att lyfta textilkonsten, om så bara genom att öka antalet textila ansökningar. Därför har jag valt bort alla målningar i år, och söker med fem broderier. Dessa fem:
Lambgiftet, 2015. 47 x 53 cm, bomull på oblekt linne.
Strix nebulosa, 2015. 47 x 53 cm, silke och syntet på grått linne.
Farfarstugan, 2015. 53 x 47 cm, bomull på grått linne.
Ormbunksblad, 2016. 33 x 27 cm, silke på oblekt linne.
Lövgroda bland liljekonvalj, 2016. 27 x 33 cm, bomull på grönt linne.
Här är mina tre största frihandsbroderier, och två andra som passar in i serien. Jag valde att göra så den här gången, att söka med en serie. Varken ormbunken eller grodan är några av mina personliga favoriter, men de får en chans. Nästa år tror jag att jag ska göra någonting helt annorlunda, något som inte är en vanlig tavla. Och när jag märker att mina tankar redan är där, vid 2017 års ansökan, istället för centrerade kring vilket svar jag kommer få i höst, inser jag att jag inte bara uppnått målet utan ändrat hela min inställning och mitt förhållningssätt. Det är en utveckling jag är stolt över och ett resultat som gör mig hoppfull för framtiden!
Vilka termer vill du kasta av dig, eller uppfylla? Var vill du vara om två år?
