Well, well, well well, long time no viddy! Andra jobbveckan är avklarad, sex dagar lång och med flertalet 10-timmarspass för att få allt att gå ihop. Jag är tröttare än jag någonsin har varit men börjar komma i ordning mentalt och även i min nya roll. Jag trivs så himla bra. Jag ska berätta vad jag gör så snart jag har en kvart över för bloggande, men ni ska veta att jag saknar interaktionen med er nu när tiden skenar!
Lite har jag i alla fall hunnit skapa, där i pauserna mellan livsdramatikens scener. Vi tittar på det:
Den här veckan har jag klippt till och täckt ca 40 stuvbitar målarduk med överbliven akrylfärg och tänker att de blir bra bakgrunder till framtida projekt. Nu tycker ni att jag låter helt galen, men det är alltså inte bara till mitt eget bruk.
Jag har signerat min bottensöm. Så himmelens idiotisk grej att göra efter att en spänner den på ram men jag var alldeles för nyfiken på att prova kilramen så nu blev det så. Vidare känner jag att signaturen blev för framträdande så jag kanske får göra om den igen någon gång.
Jag har målat vidare på Jennys Kevät (på bekostnad av min sömn, men när flowet kommer är det bara att segla)! Vid ett tillfälle höll jag på att ge upp igen och kände lite att jagblirgalen, men sen släppte det och nu tror jag att jag är på väg att lösa situationen. Målningen blir lite överarbetad för att vara en akvarell men det blir ju alla mina akvareller såatte, vi kan väl kalla det mitt signum?
Den enda dag då jag slutar innan klockan sju sket jag i att lägga mig på soffan och vila och började istället måla ett självporträtt på en av restfärgsdukarna, varpå jag satt helt fast i det i två timmar. Det blev skevt och wonky som sjutton för jag målade med spegel istället för referensfoto (bra övning, men svårt, för en rör ju på sig) och gjorde ingen ordentlig grundskiss eftersom jag egentligen bara ville testa materialet (primärfärger, svart och vitt av lägre kvalitet). Målningen är inte klar – hår, mun och skjorta ska bearbetas och den högra ansiktshalvan delvis täckas av hårslingor. Munnens dragning åt vänster och ögonens ojämna och alltför täta förhållande till varandra är svårt att göra något åt i efterhand så vi kan väl se det här som ett lärande exempel på hur viktiga millimeterna är för igenkänning och karaktär just när en jobbar med porträtt.
På sätt och vis representerar den här bilden hela syftet med dessa veckosammanställningar. Att dela den med er får det att krypa i mig av obehag för att jag tycker den är så förskräcklig. Men just därför tänker jag att det är bra att ni får se att jag också går igenom det stadiet då allt känns fult och hopplöst (typ varje gång jag målar, men ibland blir det särskilt tydligt, inte minst om jag slarvat med förarbetet) samt att det är utvecklande för mig att svälja stoltheten och visa upp och reflektera kring skamvrå-alstren. Jag ska försöka måla färdigt bilden och se vad jag kan rädda i efterhand.
Om en bortser från misslyckade proportioner så har jag lagt tid på skiftningar och skuggor och beskuren tycker jag bilden har vissa fina partier.
Hur rullar livet för er? Hinner ni skapa något?
Veckans länktips:
+ Beatrice har bloggat om när hon var här på besök! Massa mysiga bilder på buskatten Snus-Vifflan utlovas!
+ Anna María har lanserat sin nya blogg, Dnilva, och den är så fin så jag baxnar!
