horsell common and the heat ray

Det finns så mycket jag vill säga och inte tillräckligt många ord. Jag behöver släppa ur mig de senaste dagarnas tankar i osammanhängande ordning. Ingen behöver läsa det här som tycker det känns jobbigt men jag behöver skriva det för att komma vidare.

Jag var ensam i sju timmar och min hjärna arbetade så långsamt. Jag var ändå ganska snabb med att få ut på Facebook att jag var i säkerhet, men det dröjde flera minuter innan det gick upp för mig att jag måste kolla att alla andra också var det. Jag har tänkt mycket på katastrofer och därför var min första inställning att vi skulle behöva fly, evakuera staden. I sju timmar stirrade jag på liverapporteringen samtidigt som jag laddade telefonen, kontrollerade var katterna var, uppdaterade safety-checken på Facebook. Det allra första jag gjorde var att packa en ryggsäck:

Mitt och Andreas pass
Kattmat
Vad mer?
Mobilladdare

Sen tog det stopp.
19 år som scout och jag kom inte på: vatten, varm tröja, ficklampa eller torra strumpor.

I takt med att timmarna gick och jag förstod att hemma var säkrast minskade min flyktberedskap och övergick i en enorm trötthet. När Andreas äntligen kom hem ville jag bara gå och lägga mig.

Vi reagerar så olika i såna här ögonblick, agerar så olika. Olika från varandra och olika från gång till gång. Det är okej att fly i panik, det är okej att gömma sig eller skratta hysteriskt, det är okej att fastna i detaljadministration eller förlora sig i apati. Jag har lärt mig att jag behöver ha en checklista när krisen kommer. Jag behöver ha en lista jag kan följa på vad jag ska göra, vad jag ska packa, vem jag ska kontakta. Jag behöver ha en överenskommelse om vad vi gör ifall nätet ligger nere och vi inte kan få tag i varandra. Vi kan träna upp handlingsmönster, HLR, nödutgångar, brandsläckare och rutiner men det är så mycket svårare när vi är hemma, där vi ska vara trygga. Jag tror jag hade fungerat mer på automatik om jag inte varit ensam, om jag kunnat inta en roll. Jag är mycket bättre på att ta hand om andra än om mig själv, mycket snabbare på att fatta vad andra behöver.

Det hör väl till min makabra läggning att lyssna på The War of the Worlds dagarna efter. Jag har alltid fascinerats av katastrofskildringar. Inser att det kanske är en tröst för mig att förminska det egna kaoset. Det egna kaoset har varit ganska stillsamt, mest som ett ludd runt hjärnan jag inte kan lokalisera eller pilla bort. Jag har varit trött och spänd, haft svårt att socialisera och interagera, och samtidigt arbetat timmar i sträck med småprojekt. Att Arbeta har alltid varit min bästa metod för att Hantera. Jag funkar ganska bra, kan äta chips och titta på film med Andreas utan att tänka på någonting annat, men jag når inte ut längre än så. Orkar inte höra av mig, orkar knappt svara, orkar inte demonstrera, åka till Drottninggatan med blommor, orkar inte läsa fler tidningsrubriker. Helst vill jag påta på balkongen men efter tre och en halv timmes intensivt arbete där ute i söndags finns det inte så mycket kvar att sysselsätta sig med.

Det konstigaste är att återgå till vardagen efter en sån här sak. Jag skulle ägna den här veckan åt att skriva om påsken, fota loppisfynd och berätta om mina odlingsplaner men nu är det som att jag glömt hur en gör. Jag har så lätt för att förlora mig i hopplöshetskänslor och det har lärt mig att jag måste investera min kraft i de forum där jag känner att jag kan göra skillnad. Att hur pyttig den än kan kännas är den subtila, vardagliga kampen för ett jämlikt och jämställt samhälle exakt lika viktig som den höljudda debatten och demonstrationerna. Jag vet det, rent intellektuellt, men har svårt för att inte äcklas av mig själv och min litenhet när allt ställs på sin kant såhär.

Att jag skriver detta är ändå ett tecken på att jag hittar tillbaka. Kanske behöver jag bara måla lite och dammsuga en gång till, kanske två. Kanske är jag redo att fortsätta nu, lämna det såhär, kanske behöver jag lite mer tid. Senast på söndag hörs vi igen, med en dubbel uppsättning av Den Kreativa Veckan. Vi tar det lite som det kommer just nu.

Jag hoppas ni återhämtar er och kan hitta små sätt att lyfta er ur hopplösheten och oron. Min rekommendation efter egen erfarenhet är alltså: omplantering, rymdinvasion, chips och ständig sysselsättning av händerna. Ta hand om er och gör vad ni behöver göra.

Och vad gäller rasisterna, som utan värdighet eller respekt för någonting utnyttjar tragedin för att tjäna sin egen agenda, minns att varje katastrof väcker domedagsprofeter (inte den charmiga sorten) och att Nathaniel blir uppäten närmare slutet.