vad Hogwarts betytt för mig
Jag målar nog lite in mig i ett borttrollningsskåp med den här rubriken, för inte inbillar jag mig väl att jag ska kunna sammanfatta alla mina känslor för trollkarlsvärlden i ett ynkligt litet blogginlägg? Nej, det vet jag att jag inte kan, och därför är det min stora glädje att förkunna att detta är inledningen av en Serie på tema Harry Potter. Vi har nämligen kommit fram till den del av London-skildringarna från förra våren då jag och mamma skulle besöka Leavesden och inspelningsplatsen för Harry Potter-filmerna. Drygt 100 utvalda bilder senare insåg jag att jag måste dela upp besöket i flera inlägg, men först måste jag nog förklara hur jag kan ha 100 bilder efter rensning.
Jag växte upp med Harry Potter-böckerna på mitt nattduksbord. Med en hand på lampknappen låg jag uppe och smygläste dem om nätterna, redo att släcka om det hördes steg från mina föräldrars rum. På min elvaårsdag tog jag med hela släkten på bio för att se den första filmen. Ett par år senare gick jag ifrån mitt eget firande för att läsa om när marodörkartan förolämpar Snape. Den flammande bägaren är så sliten i pärmarna att den knappt håller ihop längre, den följde med på rasten, till stallet, ut i trädgården och överallt. När sista boken kom ut förmådde jag inte slå upp den på nästan ett halvår för att jag inte ville att det skulle ta slut.
Bara orden ”Harry Potter” fyller min mage med en känsla av trygghet. En blandning av harmonisk frid och spännande inspiration. Så effektiv är betingningen att när jag hör de första tonerna till Hedwig’s theme går det en serie signaler genom min kropp som flyttar mig från det jag har för händerna till ett lyckligare ställe. (Är det ingen som skrivit en doktorsavhandling om detta? ”Självhjälp genom Harry Potter”? Tips till alla psykologstudenter i så fall!) För mig är Hogwarts den mest lättillgängliga tillflyktsorten, den plats där jag alltid kan ta skydd och gömma mig. I mörka stunder har jag alltid kunnat få hjälp och tröst på Hogwarts. I stress, trötthet och i ångest har jag kunnat landa där.
Det var Harry Potter som visade mig vägen tillbaka till kreativiteten när jag förlorat mig i prestationsångest efter gymnasiet. Bara tanken på att försöka måla gav mig skavsår i själen, men till Dumbledores ära började jag virka mormorsrutor till en filt. Ett par år senare hittade jag ett korsstygnsmönster till Hogwarts emblem, och det var så jag började brodera. Sedan dess har jag stickat en Gryffindorhalsduk och en Weasleytröja, gjort egna wanted-posters och proklamationer, målat duellmattan och limmat trollstavar, bland annat. I min mentala idébank finns tusen fler projekt jag vill prova. Att skapa fan art var min nyckel tillbaka till skapandet, och är alltid en genväg för mig när jag saknar inspiration.
Jag och Harry växte upp tillsammans. När jag läste böckerna var vi lika gamla, vi gick på Hogwarts ihop, och jag tror det är mycket därför som jag får känslan av att läsa min egen dagbok när jag läser om serien. Jag var där. För den som inte vuxit upp med böckerna under kudden kan nog det hela verka en aning vansinnigt. Jag tycker själv det är lite knäppt ibland, när jag tänker på att det ämne jag vet absolut mest om av allt på jorden nog är just Harry Potter, och då ligger jag ändå sjukt efter på Pottermore.
Förutom hela myset med trollkarlsvärden är det Rowlings val av smärtpunkter som gör att serien ligger så nära mitt hjärta, hennes paralleller med verkligheten och förmåga att göra kärleken till den allra yttersta magin utan att det blir klyschigt. Varje gång någon i min egen generation sympatiserar med SD eller något annat otyg blir jag så förvånad – lärde ni er ingenting av Harry Potter? Rowlings berättelser handlar inte så mycket om fantasi och äventyr som om vänskap och acceptans. Hon berättar om förföljelsen av de som är ”orena” (mugglarfödda), sjuka (varulvsbitna), om depression (Obscura) och hela tonårskrisen med allt vad den kan innebära. I en totalt avtrubbad underhållningsbransch skalar hon bort allt övervåld och gör mord till den ondaste handlingen, någonting för gruvligt för att prata om. Genom metaforen trollkarlsvärlden berättar hon om förföljelse och förtryck, om sorg och om längtan. Med dynamiska hjältar och problematiska förebilder som Dumbledore visar hon människans hela bredd och komplexitet. Med tre vänners relation i fokus berättar hon om styrkan i kärlek och vänskap. Det finns många lager och ett helt nät av sammanbundna trådar men kärnan är ren och enkel.
Jag kan inte förklara i ett enda blogginlägg varför det alltid ligger en Harry Potter-bok på mitt sängbord, men med den nördiga djupdykning vi snart ska göra i den filmiska tolkningen av trollkarlsvärlden hoppas jag kanske kunna ge ett par ledtrådar. Vi kan väl säga som så att tittade jag i Erisedspegeln idag skulle jag fortfarande, 15 år efter att jag borde fått mitt eget brev, se mig själv i en stickad Weasleytröja, sittandes vid Gryffindors elevhemsbord. Med drygt 100 bilder uppdelade på ett antal inlägg tänkte jag låta oss låtsas tillsammans, att vi faktiskt gör det.