I somras var jag i Vemdalsskalet och vandrade med mina utmanarscouter som nu fyller 18 och inte behöver mig som ledare längre. Den sista dagen tog vi bilarna över jämtländska gränsen bort till Storhågna.
Det var en strålande dag, varmt och soligt på fjället!
Vi mötte ljungpiparen.
Med en liten unge! Väl kamouflerad.
Vi gick förbi Samevistet som har Sveriges snyggaste dassutsikt.
Genom glesa björkskogar, över bäckar och längsmed åar.
Ner till den gamla fäbodvallen Fallmoran.
Clara hade gjort efterforskningar om livet med fäboddrift och höll en liten föreläsning för oss. Om somrarna tog man alltså betesdjuren ut till såna här vallar för att kunna odla på åkrarna hemma vid gården (jorden räckte sällan för att producera både grödor och hö). I fäbodarna tillverkade man smör och ost inför vintern och egentligen är det fel att använda ordet ”man” för män var enligt lag förbjudna att valla kor och getter (haha) så de stannade kvar på gårdarna medan kvinnorna arbetade på vallarna. Jag tycker därför att fäboddriften är intressant ur ett rent kvinnohistoriskt perspektiv, förutom att det vore världens bästa sommartillvaro att hänga på fjällåsarna ihop med en flock kor.
Så vandrade vi vidare till det vackra Fallmorafallet. Det forsade och dånade, men vi såg inte till några strömstarar i år.
Vi följde vattnet tills det mynnade ut i en sjö och där var det dags att laga lunch!
Jag hade redan jobbat frukostpass så jag slog mig ner hos Martin vid sjön och drack termoskaffe!
Och spanade rovfåglar.
Precis när maten var klar började himlen att mörkna.
Men det avskräckte icke oss! En snabb skur, sen var det soligt igen! Här är min bästa vän i världen, sen Harry Potter-hajken år 2002. Säg hej till Martin!
Efter lunch delade vi på oss: Två for till vårdcentralen för att ta hand om en riktigt ruskig sticka som inte ens lagets doktor vågade operera bort utan bedövning, tre gick över kalfjället och jag, Anna och Émile följde bäcken ner i myrmarken.
Kartan överensstämde inte riktigt med verkligheten och vi hade sådär koll på vart vi skulle, men i fjärran kunde vi ibland skymta topparna till Vargen och Hovde. Dem kände jag igen och ditåt styrde vi.
När vi var nästan tillbaka vid stugan kunde vi höra ett fnittrigt kvitter från en skogsdunge. DET ÄR LAVSKRIKOR viskade jag mer exalterat än tyst och rusade fram för att titta. De betedde sig precis som lavskrikor gör, hoppade från gren till gren innan jag hunnit få in skärpan, tjattrade, spanade på oss, gömde sig, tittade fram, lekte ta-fatt och var allmänt bedårande.
Men helt omöjliga att fånga på bild.
Och tillbaka i Härjedalen avslutade vi vår fjällresa, Dugong sin tid som scouter, och jag åtta år som ledare för dem. Vemodigt, spännande och fint! Tack för att jag fått hänga med er i alla dessa år!
Läs också:
+ Renarna på Ripfjället
+ Myskoxcentrum i Tännäs
+ Akvarell av Q236, stugan vi bodde i
+ Förra årets vandring på Storhågna
Lämna ett svar