när jag nu ändå hade röd tråd på spolen

Här är den chockerande sanningen: Fram tills i förrgår hade jag ingen nåldyna.

Jag har alltid förvarat mina knappnålar i en liten burk. Länge har jag tänkt att det vore bra med någon form av dyna istället (alla som har stoppat fingrarna i en burk med nålar vet att det inte är en ultimat förvaring), men ibland är det de allra minsta och simplaste projekten som begränsar mig mest.

Men så trillade jag in på bloggen Docksjö, via veckans sypepp. Och där fanns en tutorial på det mest ultimata: wrist pin cushions. För vad är ännu bättre än en nåldyna? En nåldyna som är med en och inom räckhåll hela tiden, hur mycket en än stökar runt (jag stökar runt ganska mycket när jag syr – lyckas alltid tappa bort tygsaxen för att jag glömmer den i typ köket).

Jag hade allting som behövdes hemma: nämligen ett fint tyg, stoppning, ett burklock och resårband. Rättare sagt, jag hade: en liten oanvändbar loppisfyndad duk med äpplen på, stoppning från en gammal kudde, ett burklock på 5 cm i diameter och ett trasigt axelband från en bh. Jag tänker att ett alternativ till resårbandet även skulle kunna vara två sidenband (förutsatt att en är flink på att knyta enhandsrosetter) eller ett enkelt knappsystem.

Och sedär!

Hur praktiskt som helst och enkelt att göra utan symaskin och med vad en nu har hemma. Fast jag använde symaskinen lite och zickzackade kanterna #noggrannnärdetpassar.

De är även lätt beroendeframkallande att göra och det kan hända jag går från ingen nåldyna till tolv på bara några dagar.