Myskoxcentrum i Tännäs

Något jag sett fram emot hela det här året som vi planerat för fjällresan var att åka till Myskoxcentrum i Tännäs, nära norska gränsen. Myskoxar fanns i Skandinavien redan för 30-40 000 år sedan (alltså samtidigt som mammutarna!!) men dog ut när klimatet blev varmare och människan vandrade norrut. Idag finns de kvar på Grönland, och där utplanteringar därifrån lyckats. På 1940-talet lyckades man återinplantera myskoxar i Dovrefjäll i Norge, och därifrån vandrade en liten flock på fem djur över till Sverige i början av 70-talet. Sedan dess har flocken vuxit till dryga 30 djur, och sen krympt igen, för att 2013 bara bestå av sex individer.

Idag anses inte myskoxen tillhöra den svenska faunan, eftersom arten en gång dött ut i Skandinavien, och skyddas därför inte av rödlistning. Myskoxcentrum öppnades i Tännäs 2007 med syfte att sprida intresse för djuret, hjälpa djurparker med nya gener, bedriva avel och skydda den vilda flocken som lever på de intilliggande fjällen (2013 planterade man ut det då tvååriga ungdjuret Idun från Myskoxcentrum till den vilda flocken och 2015 fick hon sin första kalv i det fria!).

Och nu stod vi alltså där, på en ramp ovanför hägnet och väntade med bultande hjärta medan guiden skramlade med pelletshinken.

”Det är inte snabba djur det här”, sa han, ”vanligtvis är mat det viktigaste de vet men ni är här under brunsten och då är det annat som lockar”. Länge fick vi vänta. Oroliga hann vi bli. Många gånger visslade guiden och slog matskopan mot krubban, grävde bland pelletsen och kikade upp mot fjället. ”Men var är de?”

Och så plötsligt, men inte med särskilt hög fart, dök en skugga upp mellan granarna.

Tjuren Härje, född 2008, kom lufsande nerför slänten.

Det gick inte fort. Hans tyngd fick klövarna att sjunka djupt ner i den mjuka marken.

Det är svårt att förklara hur stort detta djur är, och hur mäktigt. ”Hur låter myskoxar?”, frågade en av mina scouter. ”Härje här ryter som ett lejon”, svarade guiden och alla skrattade.

Men det var inte ett skämt. Lite för ivrigt trängdes vi uppe på rampen för att se ordentligt, och Härje gav ifrån sig ett djupt varnande mullrande som fick hela hägnet att skaka. Ojojoj, honom ville man inte hamna i närkamp med.

Många försök har gjorts att domesticera myskoxar, men inget har lyckats. Den är ett fredligt djur som håller sig till sitt, men den ser all kroppskontakt som en direkt utmaning. Inget att gosa med alltså.

När djuren om våren fäller sin tjocka underull får djurskötarna flytta dem till ett annat hägn för att kunna gå in och plocka tussarna. Ullen spinns till garn som är det mjukaste jag någonsin känt på (typ som angora), och värderas till ungefär 15 kronor per gram, så det blir dyra sockor!

Härje hade tuggat i sig nästan alla pellets när någonting rörde på sig uppe i skogen igen. En ko (jag tror det var Neassa men minns inte helt säkert) dök upp i snåren och påbörjade sin sakta vandring neråt.

Och med sig hade hon kalven Fyris!

Nu fick vi verkligen valuta för väntan. Vi kved allihop vid åsynen av den lille.

Han såg mer ut som en ponny (medan föräldrarna, som Émile påpekade, såg ut som marsvin med horn), men faktum är att namnet myskoxe är vilseledande. De är inte släkt med oxdjur utan med getter, och det latinska namnet Ovibos moschatus betyder just ”fåroxe”, för att ingen visste riktigt säkert vad det var för typ av djur. Det korrekta hade alltså kunnat vara att kalla Fyris för ”killing”. En killing på nära 60 kg!

Jag önskar jag hade övat lite på att filma inför besöket, för när de vuxna djuren rörde sig såg man knappt benen. De mer gled fram som en svävande kjol över marken. En stor svävande marsvinskjol med horn. Hur kan en annat än älska detta djur?

Jag tog tusen bilder att ha som referens till lika många målningar och broderier och som ni märker ville jag inte att ni skulle gå miste om en enda vinkel. Sorry not sorry.

Efter besöket är jag om möjligt ännu mer förälskad i myskoxarna, och kan å det varmaste rekommendera en utflykt till Tännäs. Men eftersom jag försöker hålla mig någorlunda objektiv i mina återgivningar måste jag också nämna att vi hade stora problem med guiden, som trots att ha var otroligt kunnig på ämnet och kunde besvara i stort sett vilken fråga som helst, envisades med att dra sexistiska skämt, uttrycka sig väldigt problematiskt kring samer och bara vara allmänt nedlåtande och dumförklarande i sitt sätt att leda gruppen. Han blev ofrivilligt ett väldigt bra exempel på väldigt dåligt ledarskap, vilket var lite ironiskt eftersom scouting på den här nivån är all about att undersöka och utveckla ledarskap och vi så sent som samma morgon haft en lång reflektionsövning i hur en på ett tryggt och kommunikativt sätt är del av en större grupp. Så det var himla tråkigt faktiskt, men såhär en och en halv månad efter besöket är det främst de fina djuren som jag minns!

Jag menar kolla på den här rumpan liksom! Sjukt jobbigt att kliva över stockarna när en har så korta ben.

Och så fick jag se mitt livs första tre myskoxar!

Andra inlägg från resan:
+ Renarna på ripfjället.