När jag fyllde 22 år fick jag en målning min morfar gjort, av en orange bukett i Alvar Aaltos Savoyvas. Morfar brukade alltid måla eller rita något till våra födelsedagar, förutom en period när jag som tonåring fick bilder han gjort i samma ålder. Jag är så glad att han kom hit en stund i september, och fick se hur många av teckningarna jag hängt upp på väggen sen vi flyttade in.
Den sista september gick morfar bort, bara två veckor efter att han varit här. Jag fick en väldigt fin kondoleansbukett av grannarna – stor och modigt orange som världen utanför fönstret. När jag satte buketten i min egen Savoyvas såg jag genast motivet morfar gjort för åtta år sen, av slumpen återuppstå.
”Morfar nov 2012” står det i ena hörnet av hans målning.
Jag har tidigare berättat om min akvarellåda, den jag fick av morfar. Under det senaste året har jag inte använt den mycket, utmattningen gör det hemskt svårt att måla, men den här gången var det annorlunda. Som någon slags kreativ sorgebearbetning tror jag. Jag målade med färger jag fått av morfar, inspirerad av en målning han gjort till mig, och av en bukett jag fått för att jag sörjde honom. Förresten är vasen en inflyttningspresent från honom. Under tiden närmade jag mig motivet på ett helt annat sätt än jag brukar. Liksom uppmärksam på hans val av tekniker, arbetssätt och material. Faktiskt var det lite som om vi pratade igen, som om han berättade hur han tänkt och gjort.
Morfars bukett, akvarell på papper, 23 x 32 cm, 2020.
Jag signerade inte med mitt fulla namn, utan ”Aisa” som han brukade kalla mig. Precis som det står ”morfar” på bilderna jag fått av honom.
Morfars bukett och min parafras.
Bredvid dörren in till min ateljé finns en smal vägg där våra buketter nu hänger tillsammans. De blir som en påminnelse om morfar varje gång jag går in till mitt kreativa utrymme. Eller kanske ännu mer – som en hälsning.
Lämna ett svar