mitt nya jobb

Tänk att jag alltid gör såhär mot mig själv, och mot er! När det händer något som kastar min vardag över ända så skriker jag ut i stjärnrymden att ”Hallå, det har hänt nåt fantastiskt! Jag berättar mer när jag hittat min plats i omloppsbanan!”. Sen går veckorna, eller månaderna, och för varje dag blir det bara svårare och svårare att ringa in och förklara allt som sker, samtidigt som prestationsångesten ökar och jag inser att det kommer ta mycket längre tid än jag trott att hitta min plats och komma upp i fart, och för hjärnan att processa allt som händer och producera en någorlunda sammanhängande sammanfattning. Hur ska jag nu skriva så det väger upp för en två månader lång cliff-hanger?

För nu har det gått två månader sen jag började på mitt nya jobb, och jag har inte sagt ett knyst om saken sen jag nämnde att jag skulle inleda ett nytt kapitel, och ”berätta mer sen”. Sen har en väldigt flytande innebörd i min värld. Men jag tänker att sen får vara nu och det får bli vad det blir, vad det är just nu. Jag utvecklas hela tiden i min nya roll, upptäcker saker om mig själv och hur jag fungerar, hur andra människor fungerar och hur världen fungerar, saker jag vill dela och diskutera med er och som nu hopas i ett nästan oöverstigligt berg för att jag inte vet var jag ska börja. Vi kan väl konstatera att jag har blogguppslag för en hel livstid (utöver mina 250 påbörjade utkast då, hehe).

Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket under de här månaderna, fortsätter utmana min fantasi och problemlösningsförmåga varje dag, samtidigt som jag upptäcker hur bra jag faktiskt är på det jag gör.

För jag har fått jobb som bildpedagog.

När jag höll på att kapsejsa under stressen i december så var det inte bara standard servicejobbstress och allmän julstress, utan också den totala panik som uppstod när mitt drömjobb annonserades ut och jag kom att ifrågasätta hela min vardag så som den såg ut. Flera nätter i rad satt jag uppe sent och kämpade med mitt personliga brev, kämpade med prestationsångesten, kämpade med oron över min bristande erfarenhet och den totala skräck det kan innebära att få snudda vid sina drömmar. När möjligheten presenterats fanns liksom ingen återvändo, inga alternativ, ingen möjlighet att vänta på nästa chans. Jag bara måste göra det här.

Att jag skulle kallas till intervju var så fantastiskt att jag darrade i en vecka, att jag ett par dagar innan julafton skulle åka tillbaka för att skriva kontrakt och sen säga upp mig från butiken var rent overkligt. ”Vilken himla julklapp” sa Anna María, och precis så var det. Vilken himla julklapp!

Den 16:e januari började jag jobba, och det var som att klamra sig fast utanpå den där rymdfarkosten och försöka hänga med (förlåt, jag har fastnat i den här metaforen nu). Jag har nog aldrig varit så trött i hela mitt liv som under den här tiden, heller aldrig så nyfiken på morgondagen. För jag jobbar alltså heltid med inspiration, hur fantastiskt är inte det? Varje dag får jag visa och berätta, hjälpa, lyfta och se människor hamna i flow, övervinna problem och utvecklas i sitt kreativa uttryck. Jag vill gråta när jag skriver det här för att det är så bra, varje litet ögonblick av det – även när de retar gallfeber på mig, tröttnar, ger upp, stökar, slarvar, inte vill eller bara inte orkar, för varje dipp följs av en så hög våg.

Just nu händer det saker med mig i stort sett varje dag, för jag är så ny på det här. Efter varje lektion jag genomför får jag reflektera och omformulera, förbättra och anpassa uppgifterna efter olika grupper, olika åldrar, olika individer. Men det går bra. Det går så himla bra! Jag har fått så mycket inspiration tillbaka av de här två månaderna och jag önskar dygnet vore dubbelt så långt så jag kunde förvalta den ännu bättre. Nu däckar jag mest framför en serie när jag kommer hem om kvällarna.

När jag skissar föremål på tid, gör heraldiska sköldar, grundmålar 40 stuvbitar duk och provmålar budgetfärger är det alltså inte bara min experimentlusta som fått frispel, utan jag som utformar och testar nya uppgifter. För så ser min arbetsdag ut: Experimentera, planera, inspirera, reflektera. Måndag till fredag. Lyckligast på jorden är jag nog faktiskt, och så tacksam att få göra detta till min vardag.

Det är inte vilket bildlärarjobb som helst heller, kurserna är förlagda efter skoltid så till mig kommer elever med ett eget intresse, som vill skapa mer än de hinner i skolan och kan göra hemma. Jag möter 130 elever i veckan, i åldrarna 6 till 20 år och på alla möjliga olika stadium av sin process. Varje problemformulering jag ställs inför är unik och kräver stora delar av min fantasi och egna erfarenhet för att hjälpa till att reda ut, varje överkommet hinder är lika mycket en seger för mig som för eleven.

Jag har vikariatet fram till sommaren, och förhoppningsvis får jag förlänga året ut. Men även om det skulle ta slut prick nu har dessa två månader nog varit mina mest utvecklande någonsin. Tack livet (och himlens alla stjärnor), för att jag får ha det såhär precis just nu!