mina fåtöljer

Jag är ganska bra på att shoppa skor. Särskilt när jag egentligen bara följer med in till stadens reor som ett föga kompetent smakråd och förhoppningsvis något bättre sällskap. Men när man hittar ett par skor för 112 kronor som väcker alter egot (en tjock brittisk gentleman i tweedkostym som tvinnar mustascherna mellan tummen och pekfingret, dricker whisky framför den öppna spisen och diskuterar hästavel och galoppsport i en rökig salong med gobelängklädda väggar och tavlor med jaktmotiv medan han skrockar så han tappar monokeln i knät åt ett skämt som dragits av hans lika omfångsrika kompanjon i fåtöljen bredvid) och får honom att, sin något ofördelaktiga kroppshydda till trots, hoppa upp och ned som en skolflicka på tivoli – då måste de få följa med hem.
De ser faktiskt själva ut som två brittiska fåtöljer och skulle jag så aldrig lyckas matcha dem med någon klädsel kan de alltid stå på en liten piedestal bland alla blommiga teserviser och porslinsdjur i naturlig storlek när jag väl flyttat till Yorkshire.