min akvarellåda

När jag berättar att min morfar gått bort får jag frågan om vi stod varandra nära. Jag säger ja. Kanske ”han var min största förebild”. Det är svårt att formulera sig kring någon som gjort så stort intryck som min morfar gjort på mig. Som varit så närvarande och avgörande i så stora beslut som de jag vågat fatta tack vare honom.

När jag fyllde 13 år fick jag en akvarellåda av morfar. Det var den han själv använt som ung, som han nu hade skurat ur och fyllt med nya färger. Som små lysande karameller i sina fack.

Det var med den akvarellådan jag lärde mig måla, och det är med den jag målar än idag. Den har följt med mig på resor och utflykter. Till Gotland och Italien och tillbaka till Gotland. Med den har jag målat mina Värmdömotiv och alla headers till bloggen, men också de trevande gymnasiemålningar jag visade en gång. Kadmiumfärgerna har jag bytt ut mot giftfria nyanser men morfars handskrivna lapp med färgernas namn sitter kvar, prydd med stänk och fläckar efter 17 år vid min sida.

Morfar var arkitekt och konstnär. Förutom min akvarellåda har jag fått papper, böcker, pennor, kritor, penslar och teckningsverktyg av honom genom åren. På min senaste födelsedag fick jag boken och rörpennan jag tecknar träd i och med. Morfar tecknade alltid.

Det var svårt för mig att välja bana i livet. Jag var en långt mer osäker kreatör som tonåring än vad jag är idag. Många höga röster, både inom mig och runt mig, sa åt mig att plugga naturvetenskap. Men jag ville plugga bild och form. När jag fick jobb som bildpedagog vårterminen 2017 var morfar så stolt. Och faktiskt lite avundsjuk, berättade han. När Stockholms stad fick nytt politiskt styre och stora nedskärningar gjordes inom Kulturförvaltningen (och jag gick in i väggen) läste morfar alla artiklar han kunde komma över. Han pratade om kultur med alla. Som orkesterordförande höll han brandtal innan konserter och förklarade vad kulturen betydde och var värd. Vad barnens tillgång till kultur betydde och var värd. Han kämpade för mitt arbete när jag inte orkade längre. När han dog lämnade han en tidning med en krönika om Kulturskolans betydelse och värde, uppslagen på bordet bredvid soffan.

Utan min morfar hade jag aldrig valt bild som bana i livet. Hur mycket inre skaparvilja jag än besuttit utan hans inverkan hade jag ändå aldrig vågat göra den passionen till mitt arbete eller min prioritering. Det hade också dröjt innan jag fått tillgång till material och redskap av så fin kvalitet att användandet i sig resulterar i fortsatt lärande. Det var alltid konstnärskvalitet på presenterna från morfar. Något få barn och unga får chansen att experimentera med.

Min allra sista födelsedagspresent från morfar var rörpennan och boken jag ritat så mycket med i år. Men också en ny akvarellåda. Han hade plockat ut färger ur sitt lager och två använda, men fina, mårdhårspenslar. I mitt brustna hjärta kan jag inte annat än undra om han förstått att han aldrig skulle hinna måla upp dem.

Utan presenterna, uppmaningarna, vägledningen, inspirationen och kämparglöden från min morfar hade jag varit en helt annan person idag. Något som är svårt att förklara när jag får frågan om vi stod varandra nära. Svaret kan egentligen bara ni förstå, ni som vet vad den där akvarellådan varit med om.