när vi fick mata alpackor på Norrängens alpackagård

Det är lördagen den 13:e juli och jag är på resa med mina föräldrar och bröder för att fira att päronen fyllt 60 år. Dagen innan har vi varit i Sala, gått på Aguélimuseet, loppis och konsert i Sätra Brunn. Nu vaknar vi första morgonen på gården, äter frukost och ställer oss sen och trampar otåligt ute på grusplanen. Vi befinner oss på Norrängens alpackagård och ska få följa med ut i hagarna för att mata alpackor.

Ja, ni läste rätt.

Egentligen börjar vi i hagen med mammor och föl, men de bilderna tänker jag visa er sist för annars kommer ingen koncentrera sig på annat.

Direkt på stohagen alltså. När personalen ropar ”Paca paca paca!” kommer alpackorna genast travande.

Vi får några nävar med pellets och stona plockar dem så fint ur handen med mjuka läppar. De är alldeles nyfriserade med små krusiga lockar på hela kroppen och en rejäl kalufs.

Så fortsätter vi till hingsthagen. I bakgrunden syns ett lamadjur som man ofta förväxlar alpackorna med. Sedda sida vid sida är det dock stor skillnad. Laman är mycket större, med längre nos och lite mer proportionerlig kropp.

För vad är det evolutionen egentligen har gjort här? undrar jag. Hur kan ett djur utvecklas till att se ut såhär. Alla delar av benen är långa, halsen är lång. Alpackorna kommer från de peruanska bergen och jag tänker att de borde vara bra på att balansera och hoppa, men när de kommer galopperandes för att äta ser det mest ut som att de ska ramla över sig själva.

Kanske har evolutionen bara tagit söthetsaspekten i beaktande. Det här djuret ska överleva på ren charm!

Foto av mamma

Så orimlig grej att få hänga med dessa frisyrer!? Min enda sorg är att alpackor inte utsöndrar feromoner på samma vis som katter och hundar, och alltså inte tycker det är så intressant att bli klappade (källa: Norrängens personal). Men det finns undantag – mer om det i nästa inlägg!

Bandbild.

Hingstarna är betydligt mer burdusa än stona vi tidigare besökt. De skrapar handen ren på pellets med sina trubbiga underbett.

Foto av mamma

Okej, det var stona och hingstarna. Är ni redo för fölen? Jag sa ÄR NI REDO FÖR FÖLEN?

Nej det är ni inte, men det har ingen någonsin varit, så vi kör ändå!

GALOPPERANDE ALPACKAFÖL!

Detta inlägg är min present till er, allt ni behöver för att klara veckan finns här. Utom recension av boendet, gården och frukosten och sådär men lugn jag sparar det till nästa inlägg KONCENTRERA ER NU!

LOOK AT THIS FACE!!

PUSS!

Mhhhrrrrghr!

Okej jag har slut på ord, kan ej sammanfatta detta på något bra sätt. Jag dog invärtes och återuppstod femtioelva gånger under matningen och går nu igenom samma process när jag tittar på bilderna. Vi får sluta såhär bara, så berättar jag om eftermiddagen en annan gång. Hejdå.