maj är syrenblommens tid

Maj är försommarregnets och syrenblommens tid. Skur och värme avlöser varandra och allt som varit spirande, tafatt eller sökande slår ut, slår rot, slår sig till ro. Färgerna mörknar och liksom mognar.

Jag kan inte få nog av dofterna. Går från buske till buske med näsan djupt in i snåren och känner melankoli över att det är ett helt år tills jag får känna dem slå över mig igen med sådan kraft. Resten av året är blekt i jämförelse med maj, i alla fall sett till dess dofter.

Keramik av Mikaela Puranen

I maj tar tiden slut. Oåterkalleligt slut. Den räcker inte till, finns inte kvar, den har tappats bort eller stulits. Jag bryr mig inte om att undersöka hur. Läser Harry Potter men skapar ingenting, bloggar ingenting, låter inkorgen svämma över och grämer mig inte ens. Jag är i en parallell personlighet just nu. Accepterar för första gången att livet kräver att jag gör annat, att jag inte kan göra allt. Jag önskade mig en mild maj men får den inte. Det är okej ändå.

Maj är överraskningar och avsked, demonstration, födelsedagskalas, konsert, teater och elevutställning. Det är upptakt och kulmen och avslutning. Jag städar och tvättar och rensar. En månad till sommarlov och jag älskar att få göra färdigt, städa av och förbereda för nästa fas.

Jag köper ”en groda, en kuban och en potatisbakelse” med mig hem till mormor och morfar och vi delar allt i tredjedelar. Fikar till lätta toner av regn mot takfönstret. Deras klocka tickar så min puls går ner i tempo, sekunderna blir längre på en pinnstol vid deras matbord.

Jag dricker mitt frukostkaffe på balkongen och ser världens minsta humla pollinera vinbärsbusken. Jag planterar om citronträd och fikusar sent på kvällen för det är bara då tiden finns. Flyttar ut olivträdet och ger växterna ny näring. Den ger dem mig igen på sitt eget vis.

När maj tar slut tar äventyrens tid vid. Vi har fixat och förberett och vi är redo. Kanske dröjer det innan jag hittar tiden som försvann, hinner skapa, hinner skriva igen. Det är okej ändå. Jag har det bra och jag är mitt i den, försommarlivslusten. Den ha tagit mig varje år och jag hoppas den tar mig alla som kommer. Jag står med näsan i en blommande buske och hinner inte tömma platsåtervinningen. Det är okej, det är som det ska vara.