like the pine trees lining the winding road

Två av mina största och tidigaste kärlekar mötte jag i bilen på väg upp till Vemdalsskalet och Farfarstugan. Det var när det började bli sent och pappa spelade lugnare låtar medan vi barn sov i baksätet. Leonard Cohen skrattade vi mest åt då, men jag minns att jag vid ett tillfälle vaknade mitt i en låt, lyfte huvudet, lyssnade, och frågade vem det var som sjöng. ”Jim Croce”, svarade pappa och jag kunde somna om. Jim Croce har varit med mig sen dess, en ständig följeslagare genom alla åldrar, platser och sinnesstämningar. Jag har spelat Thursday när jag varit ledsen, jag har stampdansat till One Less Set of Footsteps, och vi har alltid lyssnat på I Got a Name när vi bilat med familjen. Det finns ingen röst som gör mitt hjärta så lugnt som Croces.

Jim Croce, akvarell, ca 10,5 x 11 cm.

I helgen var Andreas bortrest och lagom till söndagen hade jag fått totalnog av ensamheten och började spela Croce-låtar på så hög ljudnivå att det skallrade i köksskåpen samtidigt som jag skreksjöng med i texterna, spelade luftgitarr, dansade med Vifslan och storstädade lägenheten. Efter att jag städat, gått med återvinningen och lagat matlåda till hela veckan med Croce i lurarna satte jag mig att måla ett porträtt av honom. Jag minns när pappa för första gången visade mig albumomslaget och jag blev helt förfärad – sådär kunde man ju inte se ut! Mitt barnjag var inte lika förtjust i 70-talsestetiken som jag är nu. De djupa fårorna runt munnen, den buskiga mustaschen och de klotrunda ögonen som nu var en ömsint fröjd att få måla.

Croce var bara 30 år gammal när han 1973 omkom i en flygolycka, dagen innan I Got a Name släpptes. Det ger mig sån magknip att jag varken vet av eller till.

Jag gjorde en spellista över några av mina favoritlåtar, ifall någon av er skulle vilja lära känna honom genom mig. Men ni måste lova att ni lyssnar medan ni åker bil genom mörkret. Ta bussen om inte annat, lova att ni gör det!