lågtryck

De sista löven faller i allén utanför sovrumsfönstret. Lägger sig tillrätta ovanpå högen jag krattade ihop härom dagen. Det känns länge sedan som solen hittade hela vägen in i lägenheten. Men det är mycket som fortfarande är vackert.

Det har gått ett år sen jag gick in i väggen. Redan. Bara. Tiden springer ifrån mig fast den sniglar sig så långsamt, och vi har inte hörts på ett tag. Jag är heltidssjukskriven igen och väntar på att få börja fördjupad rehab. Förhoppningsvis. Tittar på Gilmore Girls för andra gången det här året. Folkhälsomyndigheten skärper sina riktlinjer. Min morfar dör. Inte i covid-19 utan av helt vanlig, förbannad blodförgiftning. Min älskade, älskade morfar. Han som lärde mig berätta i bilder.

Knäna sviker mig men jag springer längsmed vattenbrynet fast det gör ont. Konstaterar att måsfåglarna också lämnat Gustavsberg och jag undrar om de far på semester eller hem. Undrar vilket jag gör. När löven faller blottas sårbara träd och jag börjar teckna igen. Med pennan jag fått av morfar.

På många vis är jag starkare än för ett år sen, på andra mer bräcklig än någonsin. Min lilla knäckebrödssjäl i tunn pappersförpackning. Tål varken väta eller tryck. Och höstluften är ett lågtryck som jag blir till smulor under. Det är kallt och svettigt på samma gång. Som en molande huvudvärk som inte avhjälps med vare sig kaffe eller socker.

Jag går ut och krattar igen.