köttindustri på bara bringor

Jag har hört en del olika åsikter om filmen Australia, men ungefär hälften av tittarna verkar tycka den var seg medan den andra hälften grät i slutscenen. Jag tycker rent av den var ganska usel.

Hela kompositionen, filmningen och klippningen verkar cirkulera kring Hugh Jackmans bara bringa, och det är väl för all del trevligt, men övrigt innehåll kunde gärna omarbetats eller slopats helt. Det är så snuskigt klyschigt att jag kommer i sockerkoma och blir gravt överviktig efter en halvtimma, och när man som bäst tror (hoppas) att det är slut har man halva filmen kvar. Gällande Jackman är han ju som mest intressant när han, svettig, skitig och skäggig, rider runt på slätterna och föser kor med en lite vild och häftig och spännande och fräck och nonchalant och oemotståndligt barbarisk utstrålning. Han är rätt lam när han renrakad, välkammad och iförd oklanderligt vit kostym svassar runt i slow motion bland champagneglas och ljuslyktor på societetsfesten och genom sin förblindande blotta uppenbarelse räddar Nicole Kidman från att fatta ett dåligt beslut som skulle kunna främja giganten inom den australiensiska köttindustrin (Gud förbjude!) och bara ge henne några hundratals miljoner tillbaka.
Den lilla pojken har väl sin charm, ”I’M A BROWNIE, MY GRANDFATHER IS BLOODY GUL-APA, I SING YOU TO ME” (okej, jag kanske missuppfattade någonting där, men det är ju typ så han säger), men han lyckas inte ro hem alltihop själv och får inte precis hjälp av de andra. Faramir är alltid fin han också, men han är ju ond så det blir lite paradoxalt.
Okej då, skådisarna är faktiskt fina allihop och sköter sin del bra, men varför i all världen ställer de upp på ett så förutsägbart manus och fick de ingen förvarning om att två tredjedelar av kalaset skulle gälla Jackmans håriga bröst och bottenlösa, farligt mörka och svårt lidelsefulla ögon?

Ge oss en actionfylld porrfilm med en svettig Wolverine istället och låt oss slippa resten.