Julefriden. Känner ni den, eller är december bara stressig? Jag tycker att jag hittat en ganska bra balans, men att månaden går lite för fort. Jag skulle vilja orka mer under adventshelgerna. De stillsamma jularna under pandemiåren har å andra sidan lärt mig uppskatta mellandagarna mycket mer än tidigare, så nu ser jag fram emot dem, istället för att se december som en enda upptrappning mot julafton.
Här hemma är det adventspyntat. Första drösen pynt åker upp till första advent, och sen fyller jag på efter hand. Nu till Lucia börjar det bli dags att hämta hem julgranen. I år är det Andreas som väljer, och förra gången han gjorde det fick vi en som var mera bred än hög. Jag är redo för vad som helst.
Den hundraåriga gunghästen har fått sin girlang.
Dumbledore och de tre kloka tanterna är uppställda på mormors röda löpare. I år kan jag se att den är vävd i kypert. Det har tillkommit en fjärde tjej i skaran och vem hon är vet jag inte riktigt än. En kinesisk souvenir tror jag och det passar ju vår julstil.
Farmors syster Ing-Britts broderade bonad byter plats med morfars tavlor för en månad.
Och några sista blommor ur födelsedags- och stipendiebuketter lever än. De här tycker jag var särskilt vackra i sin blekingesömska färgskala. Dem ska jag komma ihåg i januari när jag börjar skissa på nästa års broderi!
Andreas Lisa Larson-tomtar, Helmut och Algernon, har klämt sig in bland koflocken. Ja, vi är såna som namnger saker. Oxen som Helmut sitter och mediterar på heter Starkodder.
Jo, jag känner den nog, julefriden. Men jag tror att jag måste sitta ner en stund och se mig själv omkring för att påminnas om att den faktiskt är här och pågår precis hela tiden. Runt stressade morgonpendlare i snålblåst och liksom ovanför huvudet på folk i julruschen. När Herr Gårman slår om från grönt till rött får man tänka att här står man. Stilla i julefriden en stund.
Lämna ett svar