Det är så fint när treåringen visar sin uppskattning. Annars känner jag mest att jag måste vara den jobbigaste barnvakten i världshistorien, med tanke på hur han reagerar när jag säger att man ska hänga upp jackan på sin krok, tvätta händerna efter att man varit på toaletten eller tacka ordentligt när man får något av lillebror. Brukar sluta i krokodiltårar och ett hjärtekrossat ”DET ÄR ORÄTTVIST!”, ”DU ÄR DUM!” eller det klassiska ”DÅ FÅR INTE DU KOMMA PÅ MITT KALAS!”.
Idag hade han emellertid ”saknat efter” mig. Och vi hade en kanoneftermiddag med både fika, Mamma Mu-läsning och en lek där jag var en skadad dinosaurie som jagades av hungrig Buzz Lightyear (treåringen) och en boll (tvååringen).
Jag saknar lite efter dem ibland också. Hoppas det goda humöret (treåringens) håller i sig till imorgon. Vill ju inte förlora min titel som ’Bästa Kompis’.
Lämna ett svar