Jack Merridews fort

Efter badet den femte Gotlandsdagen promenerade vi längsmed stranden till Storsudrets allra yttersta udde.

På vägen passerade vi Hästgangen, vilken leder ut till Heligholmen. Här brukade korna vallas över till grönbete förr i världen. Nu är ön fågelskyddsområde med besök av endast en eller annan sommargäst med eka. Det ser grunt och nära ut att följa stenarna över till ön, men strömmen är marig och flera personer har drunknat när de försökt korsa sjön.

Vi följde stranden till Holmhällars fiskebodar istället.

Åt lunch på pensionatet.

Och gav oss därefter ut till raukfältet.

Jag tycker det är intressant hur man, kanske framför allt i barndomen men säkert fortfarande, applicerar platser i historier på miljöerna runt omkring sig. Om den lilla myren bortanför Haubjärgar är Dartmoor och Sherlock Holmes för mig så är raukarna vid Holmhällar skådeplats för Lord of the Flies.

Jag hade Flugornas Herre som ljudbok när jag var liten och lyssnade på den om och om igen. Den mest exotiska lagun jag kunde föreställa mig då var den här. När jag nu, i semivuxen ålder, läser om favoritboken (bättre för varje gång, herre min get) ser jag fortfarande raukar framför mig när Golding beskriver Jacks och jägarnas fort, Castle Rock. Kanske inte så tokigt ändå med tanke på att här var tropiskt klimat på den tiden raukarna bildades.

Rallarrosorna växte tätt i strandkanten.

Blåelden likaså.

Det var visst folk på holmen och fåglarna var i uppror. Den lilla fyren från 1913 drivs av solenergi sen 1986. Bra grej.

Även om jag har lekt i de här områdena sen min första sommar tröttnar jag inte på naturmagin. Raukarna är hård kalksten och sammanpressade rester av 400 miljoner år(!!!) gamla djur och växter som stått kvar när hav och is nött bort det mjukare omgivande berget.

”Out there, perhaps a mile away, the white surf flinked on a coral reef, and beyond that the open sea was dark blue. Within the irregular arc of coral the lagoon was still a mountain lake – blue of all shades and shadowy green and purple. The beach between the palm terrace and the water was a thin stick, endless apparently, for to Ralph’s left the perspectives of palm and beach and water drew to a point at infinity; and always, almost visible, was the heat.”