I screama, you screama, we all screama

Idag kunde man, för första gången på Skansen, åse en frigående hjord på omkring femtio exemplar av den sällsynta arten Italienska Skolungdomar. Flocken äntrade restaurangen vid trettontiden, tjattrandes värre än en skock höns av tredubbla antalet skulle gjort omkring en breddfylld binge majsgryn, slog sig ned i och omkring Mullerummet, samt lite överallt, beundrade potatisen på nära håll, doppade näsorna i gräddsåsen och gjorde alla ivriga försök att slå köttbullsfaten ur händerna på det stackars cafébiträde (undertecknad) som kom kånkandes på buffématen.

Det lät ungefär såhär:

SCUSI, SCUSI! Do you have-a apple juice-a?
SCUSI, SCUSI! Caffé? Due caffé, please-a!
SCUSI, SCUSI! I have-a broken eh glass-a. Sorri, sorri!

Och ett inlevelsefullt gestikulerande i sopkvastsrörelser.
Det var helt klart not enough room-a to swing a cat.

Det var som om jag och Lina var Tom Waits och John Lurie (I wish) satta i ett italienskt fängelse ihop med fyrtioåtta uppsättningar knappt könsmogna Roberto Benigni (I wish not). Down by Law as it could have been liksom. Åh, om bara Ruby varit där.

Jag har sett mångt och mycket under mina nio gedigna månader på Skansen, men eftermiddagens tilldragelse kniper inte bara titeln ’Tidernas Stojigaste PM’ utan underrubriceras också ’misären i Mullerummet’, alternativt ’massakern i Mullerummet’ eller ’Stockholms gräddsåsbad’. Kors och korinter i krösamoset.

De kom, de lät, de åt, de lät, de gick och de lämnade trumhinnorna vibrerande i efterskalv och möblemanget tryckandes utmed väggarna av skräck.

Det var tur att inte alla ville ha glass också. För då vet jag precis vad som skulle hänt:

Och jag ba: You don’t even speak no English.

Efter att vi slutat för dagen fick jag också, för första gången i mitt liv, tillämpa ordföljden:
”Släpa nu inte halsduken i svetsdammet Bella”.

Tänk att man fortfarande kan överraska sig själv.