I said ”never” but I’m doing it again
– Hur mår du?
– Tack bara bra!
… har jag kunnat svara på sistone. Jag har hållit mig frisk i flera veckor och för första gången i mitt liv lyckats undvika höstdepressionen som i normala fall infinner sig ganska precis efter sommarsolståndet, så fort själen vet att ”nu går det utför”, och som vid det här laget brukar vara rätt påtaglig.
Jag tror det är till stor del arbetslivets förtjänst. Jag vill inte säga att jag nu är utan krav, för som scoutledare och avdelningskassör, barnvakt, god arbetskamrat, lägerchef och millimeterprecis perfektionist är man hyfsat styrd av sådana, men jag har levat på ett helt annat sätt de senaste fem månaderna än under de tretton och ett halvt år jag spenderade i skolbänken. Det är Så Omåttligt Obeskrivligt Skönt att komma hem från jobbet och vara ledig.
När man pluggar finns det alltid något man kan göra bättre, och kan jag det vill (läs: måste) jag det. Som restaurangarbetare skulle jag kanske kunna sitta hemma och nöta in menyer och innehållsförtäckningar, öva på snygg matuppläggning i ultrarapid och styrketräna för att kunna bära så många ölbackar på en gång som möjligt, men av någon anledning känns det inte helt livsnödvändigt.
Jag jobbar och presterar som bäst när jag inte kan få plus i kanten och guldstjärna bredvid namnet. Trots att jag inte tjänar mer pengar eller bättre betyg på att vara effektiv och noggrann på jobbet så är jag det, jag kämpar mer och med bättre inställning än någonsin när jag faktiskt kunnat få ett MVG + istället för ett blankt MVG (hur störd är man inte?).
Och självklart lönar det sig, om inte i extra pengar och handgripliga meriter så i själaro och kamratskap. Ren, otvingad beröm från medarbetare och överordnade, uttalad eller i form av större ansvarsområden och fler tider, har väl alltid överträffat tre kombinerade bokstäver på betygspappret. Och det känns så mycket bättre och mer givande än att veta att ”den där uppsatsen fick full poäng, nu kan jag glömma allt vad som stod i den” (ja ni läste rätt, det känns mer givande att höra att man lägger upp de snyggaste pannkakorna på hela Skansen än att skriva alla rätt på ett prov i Kultur- & Idéhistoria).
Förutom det psykiska lugnet har jag mer fysisk tid till hobbies och intressen. Jag är i snitt ledig två eller tre dagar i veckan plus de delar av dygnet jag inte jobbar, så jag kan träffa vänner, åka till stallet, se på film med mamma, fotografera, måla, skriva, planera scoutaktiviteter, läsa böcker och virka grytlappar bäst jag vill.
Dessutom mår hjärtat bättre. Men mer tänker jag inte säga, så mycket som jag ältat, grubblat och förbannat det ämnet. Nog är nog! Åtminstone för ögonblicket.
Såhär var det åtminstone i förrgår. Kanske till och med igår morse. Nu är läget helt förändrat och jag känner hur jag vandrar mot öde och elände och avgrundens oundvikliga kant. Även jag har nämligen, sent omsider, drabbats av supermegabautajättedödsförkylningen, så istället för att rida runt på Ärke-Maran i ösregnet eller fira Jossans födelsedag på Harry B James sitter jag nu under två fleecefiltar och hivar mormors kinesiska alg- och sjögräste ihop med lika delar värktabletter och självömkan. Som om inte det vore nog insåg jag häromdagen att min lilla förälskelse inte är särskilt liten längre, och det kan ju aldrig båda gott. Så näsdukar känns som en god investering, om inte av den ena så av den andra orsaken. Bevare mig vad en ung flicka måste lida, jag som bara vill pytsa köttbullar och räkna växelpengar i godan ro!
Mimmmmi
18 november, 2010 at 22:35håller med malin här ovanför att du kan på ett sånt fint och enkelt sätt sätta ord på saker och ting. Du kan skriva om vad som helst, och få det intressant. jag beundrar verkligen din skrivarkonst…
IAF. Som en kommentar till inlägget (;)) (det där var då en smiley i en parantes) så håller jag med dig om att det är skönt att när man är klar med jobbet så är man klar! Däremot har jag jobbångest jämt, i stort sett på alla jobb förutom på ett. Det är rätt så jobbigt, och jag hoppas det går över med tiden för det saboterar för mig på jobbet.
Malin
17 november, 2010 at 18:53Du kan så fint sätta ord på saker och ting. Den där skolstressen är inte nådig och jag avundas dig och alla andra som jobbar just nu faktist.
Emilie
16 november, 2010 at 21:38Detta är absolut det bästa med att jobba och inte plugga, att man är KLAR när man kommer hem! :) Iallafall om man har sådana jobb som du och jag har. Sedan finns det ju människor som tar med sig jobbet hem, men jag hoppas att jag aldrig blir en sådan människa…
Hoppas att vi kan ses snart! Längtar efter dig :)
Kramar
CJ
16 november, 2010 at 14:30Bra skrivet! Krya på dig.
Andrea
16 november, 2010 at 08:57Jag har nu, i ett par månaders tid lyckligt upprepat för alla som kan tänka sig vilja lyssna, hur lycklig jag är. Hur ofantligt, fantastiskt lycklig jag är, över att inte börja skolan den här hösten. Hur mycket jag älskar att bara få jobba och spendera tid med sådant som känns både värt och roligt att spendera tid med!
Jag blev så glad när jag läste det här inlägget, det var någon mer som känner som jag gör! Någon annan som också mår så mycket bättre av att inte alls vara i skolan.
Och även om du är sjuk nu Alicia, så har du i alla fall inte att läxor, projekt och prov att se framemot. Den här gången kan du pyssla med så mycket annat när kroppen tillåter.
Ta hand om dig!
Bajenblomma
16 november, 2010 at 07:44Jag håller med dig. Det är riktigt skönt att få sluta jobba på kvällen och att inte behöva bära med sig prestationskraven hela tiden (som man gjorde i skolan). Man kan släppa jobbet när man går därifrån. Fantastiskt.
Krya på sig.
Hanna
15 november, 2010 at 22:02Du är en stjärna och du får MVG av mig bara för att du är så klok och inte jagar MVG:n längre. Vi får hjälpa varann när vi får återfall. Nyktra prestationsnarkomaner, liksom (men jag är nog inte så värst nykter när allt kommer omkring). Fint skrivet, bubblis!
Anna
15 november, 2010 at 19:19Alicia, du är så himla bra, bara så du vet.
Och ibland får jag känslan av att jag saknar dig fast vi aldrig har träffats mer än över mail och brev och kommentarer!
Ta hand om dig.