i mitt lilla växthus

Det är många i bloggvärlden som håller på med odling, och som är så kunniga och duktiga på det. Personligen är jag ny på det här med gröna fingrar – efter att ha vuxit upp i ett rum i västläge och sen flyttat till en ohyggligt kall lägenhet har jag knappt lyckats hålla liv i en enda krukväxt längre än ett par veckor.

Men jag är så oändligt fascinerad av ätbara växter, och av mat som blir mer mat bara en stoppar den i jorden och vattnar lite. Sen jag fick ett litet miniatyrväxthus i julklapp har jag kunnat njuta sällskapet av några kryddväxter som mår riktigt bra. Till och med persiljan som såg så eländig ut efter första skörden har rest sig och pressar sina krusiga blad mot glaset alltmedan den växer i storlek.

För två somrar sen odlade jag potatis i hinkar på balkongen. Även om de flesta knölarna förfors på grund av semesternojig övervattning var det en så märklig mäktig känsla att stoppa vanlig mataffärspotatis i lite jord och se den multipliceras. I år blev det tyvärr inte av att sätta ny eftersom vi flyttade, men nu drömmer jag om en prunkande balkongodling nästa sommar – för att inte tala om en framtid i hus med bärbuskar och köksträdgård.

Under tiden gör jag vad jag kan med vad jag har. Jag har för första gången i mitt liv tagit sticklingar, av basilika, och förundras nu över att se rotsystemen utvecklas. Snart är det dags för den här raringen att planteras över i en kruka. Jag är oerfaren och fumlig, gör misstag hela tiden och googlar inför varje nytt steg i växtprocessen men jag lär mig allteftersom att tolka växternas tysta språk.

Det är fint och förgängligt och fascinerande och pirrigt att vara plantmamma.