Vägen hem var mycket lång och ingen har jag mött,
nu blir kvällarna kyliga och sena.
Kom trösta mig en smula, för nu är jag ganska trött,
och med ens så förfärligt allena.
Jag märkte aldrig förut, att mörkret är så stort,
går och tänker på allt det där man borde.
Det finns så mycket saker jag skulle sagt och gjort
och det är så väldigt lite jag gjorde.
I år är det 50 år sen Tove Jansson skrev texten och Erna Tauro musiken till Höstvisa. Det var jag alldeles ovetande om när jag i början av oktober satte nålen i tyget och sydde de första runda bokstäverna med svart bomullsgarn – jag ville bara beveka missmodet som för mig alltid brukar följa årstiden.
Kanske hjälpte Tove mig den här gången, kanske hjälpte någonting annat, men detta blev den mest rofyllda övergången från september till oktober och från oktober till november och från november till december på så länge som jag kan minnas. Nu närmar sig ett nytt månadsskifte och jag möter januari med ett ovant lugn, som en för stor tröja. Än är det lång tid kvar tills barfota tår åter får krama gräs och sädesärlan vippande travar fram och tillbaka över landsvägarna, men tills dess hänger jag min höstvisa på väggen för att påminna mig själv om vad som är viktigt:
”Höstvisa”, 33 x 60 cm, bomull på linne.
Lämna ett svar