det här är hösten då jag lär mig sticka sockor

Oktober. Nu når inte längre morgonsolen över trädtopparna. Ljuset i lägenheten är dovt och färgerna utspädda. Jag sover längre än jag någonsin gjort förr, med katterna som kanelbullar i sängens fotände. Veckorna går så fort just nu och jag glömmer känna efter. Varje höst försöker jag göra till min, men det är som att den här årstiden inte vill låta sig hållas, inte tänker vänta. Den pågår parallellt med att jag ursäktar mig med att inte ha tid.

Det här är hösten då jag lär mig sticka sockor. Det har jag bestämt. Varje år när solen sjunker och löven rodnar drömmer jag om att lägga upp maskor till en kofta. Det mörkblå alpackagarnet har jag sparat i många år. Jag tänker träknappar och rund halsringning, men att leta mönster är ett för omfattande projekt, att mäta stickfasthet och beräkna storlek. Jag orkar inte det. Istället lär jag mig sticka sockor. Jag rensar garnlådorna och hittar farmors yllehärvor – grått, vitt, tomterött och ett blått jag sparar till senare. Köper strumpstickor på vägen hem. Stickar resår, en avig, en rät, en avig och förlorar mig fullständigt i de oändliga varven. Det går fort att lära sig, fort att göra om. Jag behöver inte investera mer än min längtan efter att ha hemstickade sockor på julafton.

Jag har faktiskt bakat tre äppelkakor i år, så det är en sak till som jag tidigare mest drömt om men nu tar mig tid för. I fredags tog jag med mig en halva hem till mormor och morfar. Vi pratar om att fara till Gotland i slutet av månaden. Ta fem dagar åt att invintra bina, piskas av havsvindar och få ro att sticka något större. Även om det inte blir av är det en tanke som skänker mig tröst.

Jag är inte ledsen, bara trött. I stunder kanske melankolisk. I andra skrattar jag så tårarna rinner. Känner mig om något lite efter i tiden, som om jag blivit varvad och tappat hoppet om att komma ikapp. Jag presterar alltid som bäst när jag redan ligger i framkant, då kan jag kuta hur långt som helst. Ligger jag sist är det som att hältan slår till redan i första kurvan och jag ger upp. Jag vet inte varför jag skriver löpningsreferenser men jag tror att ni förstår.

Utanför fönstret skiftar naturen mot rost och saffran och jag blir kall på vägen hem. Plockar fram handskar och tvättar upp halsdukar, byter jeansjacka mot ullkappa. Och stickar sockor för tjocka för att få plats i skorna.