good day for a canoe ride

Jag avskyr att erkänna att jag har fel (jag har aldrig fel), men är också den första att göra det när jag någon gång vid något enstaka, ytterst sällsynt tillfälle faktiskt misstagit mig. I afton måste jag ta tillbaka några ord.

Jag såg nämligen om Dead Man, och jag gillar den skarpt. Var nog inte mogen för den sist, ärligt talat, och att medge det är ju nästan det värsta. Jag tror även att chocken över att filmen var direkt motsats till allt vi någonsin kunnat föreställa oss gjorde att vi (jag, Lucas och Lo) protesterade så bestämt första gången vi såg den. Idag inser jag att den är helt perfekt för mig, som så mycket annat Jarmusch gjort, med sina svartvita vidvinklar, mörka ironi och melankoliska poesi, och de där ”tre distade ackorden” Neil Young fått betalt för är makalöst ödesmättade och alldeles tillräckliga. Jag tar skamset tillbaka varje ond stavelse och hävdar härmed det motsatta. Jag var nog inte svår nog sist, men min nya mystiska approach går hand i hand med hela konstruktionen.

(Skrattar emellertid fortfarande lika rått åt alla Nobodys repliker, Iggy Pops morbida bibelhistorier och när de lejda mördarna trampar sönder sheriffens huvud som vore det en gammal solmogen apelsin. Hootka.)

Se aldrig Dead Man genast!