För drygt två år sen skar jag ut glasunderlägg i läder, både gröna och bruna. Lädret var restbitar av vegetabiliskt garvat, svenskt Tärnsjöläder och underläggen har vi använt dagligen sen dess och haft mycket glädje av. Men jag har inte varit helt nöjd med den lite fransiga kantfinishen.
Så vaknade jag en morgon, såhär två år senare, och hade fått en idé. Nämligen att virka runt kanten med vaxad lintråd.
Det blev oerhört bra! Plus att jag fick bocka Sybingorutorna ”Skapa utomhus” och ”Skapa något till hemmet”. Hade det funnits en ruta för ”Skapa tills du får skavsår” hade jag kryssat den också. Jag slutade nämligen inte virka förrän alla fjorton glasunderlägg var kantade. Påminn mig om att skaffa ergonomiska virknålar innan jag vaknar nästa gång med en idé.
Grannarna kom förbi när jag satt och virkade och påpekade att jag borde producera dessa till försäljning. Och för första gången på så länge kände jag att jag faktiskt längtar efter det. Alltså att kunna frilansa igen, jobba igen, producera igen. Jag hoppas att det inte är alltför lång tid kvar tills jag kan starta upp firman. Och att prioritera den lite högre än jag gjort.
Under tiden gör jag fint i min egen lilla vrå, långsamt. Och njuter så mycket av att inspirationen och orken samspelar lite oftare nu.
Lämna ett svar