fyra sticklingar i kruka

Nu var det länge sen vi pratade odling här på bloggen och som ni såg tidigare i veckan har min fina höstbalkong bara fått förfalla under de gångna månaderna. Hösten överrumplade mig som varje år, och vintern än mer. Djupt hann snön lägga sig innan jag fick tillfälle att klippa ner de gamla grånade tomat- och paprikastammarna.

Men samtidigt som stelfrusna rotklumpar och vissna löv gick sitt öde till mötes i en svart sopsäck blandade jag upp mina sista rester ur jordpåsarna och satte fyra sticklingar i varsin kruka.

När jag var på skördefest i Rosendals trädgård i september spanade jag in en växt med prickiga blad och röd undersida. Varför köpte jag den inte? Varför köpte jag den inte? Varför köpte jag den inte? mässade mitt huvud efteråt, men vet ni att bara ett par timmar efter att jag publicerat inlägget med samma frågeställning på bloggen så dök det upp en stickling av liknande art i en odlingsgrupp på Facebook! Änglabegonia hette sorten, antagligen för att bladen är formade som vingar, och även om den här inte hade lika intensivt kritvita prickar och var grön på baksidan av bladen så kände jag att det var menat att den skulle bli min. Och det blev den!

Efter att ha stått lite för länge i vatten och rotat sig började den dessutom blomma, så nu kände jag att det var hög tid att den fick komma i kruka. Såhär fin är den just nu!

Murgrönekvisten hittade jag en dag, mystiskt liggandes på golvet framför en av mina krukor. Ingen av katterna ville erkänna sig skyldiga till brottet så jag får väl anta att det är Andreas som tuggat av den. Nu sitter den i alla fall i en sirapsburk jag köpte i London förförra våren (bara för burkens skull uppenbarligen).

När jag träffade Monthly Makers härom veckan hade Mikaela med sig massor av sticklingar av palettblad, varav jag fick en kvist. Himla ledsen såg den ut efter att ha rest, hängt på kontoret, rest igen och slutligen kommit i vas hemma hos mig, men på några dagar repade den sig fint. Nu står den i en liten grön kopp jag hittat för en 10:a på Myrorna och som påminner väldigt mycket om min grönglaserade Gränsforskruka, så kanske får den göra sällskap med min adiantum så småningom.

Sist och definitivt minst fick jag en mikroskopisk elefantöra av Anna María, som slagit rot efter några veckor i en äggkopp. Den fick flytta in i min yttepyttigaste kruka med ett kryddburkslock som fat och är så hysteriskt söt att jag baxnar!

Att föröka växter med sticklingar är verkligen bland det roligaste som finns, och en så fin grej att byta med varandra. Det tycker Vifslan också!