fruktansvärt långtråkig, och dötrist, och tråkig och alldeles, alldeles…?

Min kusin går officersutbildningen på Karlberg. Han och en massa likasinnade, unga, vältränade män växlar mellan att kräla runt i skogen i kamouflagefärger, lyfta hundra kilo skrot, springa flera mil och att klä upp sig i uniform med medaljer och blågula band och stjärnor och jag vet inte vad hälften står för. En gång under utbildningen har kadetterna möjlighet att gå på Vinterbal. Vinterbal på Karlbergs slott i Stockholm.
Det rör sig alltså om ’högtidsdräkt’, champagne, ingående dansträning (vals och Français), fyrverkerier, givakt och fest till fem på morgonen.

Min julklapp från min tjugotreårige kusin är i år så mycket mer än en julklapp. Han bjuder mig på bal på slottet! Bal på slottet, i långklänning och med höga klackar. Jag ska sminkas och friseras och läras dansa vals och fransäs. Jag ska föra mig och uppföra mig och klara av både förfesten dagen innan (= jag behöver två klänningar!), balen och efterfesten. Jag som är så tagen och chockad och nervös och allmänt risig, klumpig och helt fel för såna här evenemang att jag inte ens kan föreställa mig det i fantasin.
Samtidigt som jag är livrädd är jag hänförd över att jag ska få uppleva någonting så sagolikt och enastående. För en överromantiker som jag själv är det här sådant man skriver böcker om utan att själv någonsin få uppleva. Det är alldeles, alldeles för underbart.

(Dessutom kommer det vara 70 andra kadetter där. I uniform. Om jag inte svimmar redan på väg in genom dörren så ska jag äta upp min blogg.)

Åh wow.