flertimmarsfika, bländande höstsol & vingliga galopper

Igår träffade jag min fina vän Emilie över en stadspromenad och flertimmarsfika. Vi hann med alla de vanliga stoppen längsmed Drottning- och Västerlånggatan, från Lagerhaus och Liten Amanda till the Old Picture Company.

Nere på Skeppsbron stannade vi i solen för att se ut över Djurgården och knäppa några kort, men jag hann inte mer än börja trixa med slutartiden innan batterierna kapitulerade. Istället roade sig Emilie med att blända mig med sin reflexskärm så att tårarna sprutade och jag såg mer förvriden och obekväm ut än vanligt. Sen fick jag också prova, men det var lite övermäktigt att plåta med okänd kamera i ena handen och för första gången vinkla reflexskärm med andra och samtidigt hålla balansen så man inte föll i plurret och blev överkörd (heter det det på sjön också?) av någon illvillig Djurgårdsfärja.

Fint i alla fall. Och fint hur man kan sitta på samma plats i samma café (Art) med samma fina vän efter så många gånger och prata om samma saker (hästar, Harry Potter, Astrid Lindgren och små kaniner) utan att någonsin tröttna eller sluta längta efter nästa tillfälle.

Sen for jag till stallet och tog betalt för gammal ost. Ärke-Maran hade inte blivit riden sen i torsdags så hon var hyfsat p i g g men det gick finemangmang när det väl blev lite ordning. Jag är förfärligt förtjust i den lilla hästen och den paradisiska tillflyktsort som Ekerö numera utgör.

Ja, jag vill leva, jag vill dö i en vinglig galopp på den dåligt upplysta utebanan.