Fjällen, dag 2: uppför Varggranshågna och runt sjön

Den 23 juni vaknade vi till den fagraste syn mänskligheten skådat: en av byggjobbarna som höll på att snickra på grannhuset hade tagit med sig sin valp! Jag stekte pannkaksbrunch åt hela kompaniet medan alla satt med ögonen klistrade mot fönsterrutan.

Väderleksrapporten spådde väldigt mycket regn och väldigt lite lek den kommande veckan så när Andreas, som skötte liverapporteringarna, utropade ”Nu ska det inte regna igen förrän klockan åtta ikväll!” fick vi bråttom på med kängorna. Vi beslöt att börja med en kortare tur, uppför grannfjället Varggranshågna. Det sluttade så brant uppför ett tag att jag trodde att jag skulle dö, men vid det laget hällregnade det så mycket att jag inte ens kunde ta upp kameran och föreviga det hela. Andreas hade nämligen kollat prognosen för Stockholmsvädret.

Så mycket regn har jag nog aldrig sett som under vår kamp uppför Varggranshågna. Dropparna gjorde nästan ont i huvudet och utöver en vettskrämd dalripa såg vi inte röken av något djurliv – allt hade regnat bort.

Om jag beskär bilden såhär istället förstår ni hur mycket det regnade. Stigen vi gick på blev till en bäck som flödade över och in i kängorna och vi var mitt inne i ett moln.

Men när vi äntligen kom upp till toppen hejdade det sig en aning. Och där låg en tjärn, knottrig men klar.

Och invid sjön, Varggransstugan.

En tveksam sol tittade fram och vi beslöt gå runt sjön när vi nu ändå klarat oss hit upp. Vid stranden sprang vi lite oväntat på en mycket blöt fiskare.

Medan Andreas började leta efter mesar, finkar och lärkor beundrade Martin och Elin stenar. Så himla bra med olika naturnördar, två som snubblar fram med blickarna i skyn och två som finkammar marken. Vi lärde oss mycket av varandra under den här veckan.

På andra sidan tjärnen hittade vi lite snö, som jag glatt hoppade ner i bara för att inse att den inte var direkt bärande. Var jag inte blöt om fötterna efter vadandet uppför bäck/stigen så var jag det garanterat nu.

Sen gick vi över myren och blev ännu blötare. Här någonstans var det dags för bananpaus och att invänta fågelskådaren som förlorat sig bland molnen.

Precis när jag på allvar börjat frukta att han fallit ner mellan några klippblock och dött snubbeldöden dök han upp med jordens största leende. Han hade sett någon fink han inte kunde artbestämma.

Och det regnade och regnade, men det gjorde ingenting längre.

För utsikten var så så vacker, molnen till trots!

Så småningom fick vi bege oss nerför igen för regnet gjorde oss kalla och förresten behövde jag lära våra gäster spela Carcassonne, vilket vi gjorde återstoden av dagen och hela kvällen.