Fjällen, dag 1: dass, glass och Farfarstugan

Nu är det väl ändå dags att kicka igång semesteråtergivningen? Vi börjar med vår fjällvandring i Vemdalsskalet – häng på!

Den 22:a juni vid lunchsnåret lämnade vi ett soligt Stockholm för att fara till regniga Norrland. Med bagageutrymmet fullsmockat av liggunderlag, resväskor, sällskapsspel och bilgodis tyckte jag att jag aldrig hade rest med så mycket packning – men då hade jag i alla fall inte tagit dasset med mig, som dem i bilen framför.

Jag ropade shotgun för jag blir åksjuk bara av att titta in i förbifarande bilar och nu låg cirka sju timmars färd framför oss. Vi spelade alla bra och alla dåliga cd-skivor vi hade med oss, lekte 20-frågor med fågeltema och rovfågelspanade.

Vid Tönnebros värdshus pausade vi för att äta vegpytt och beundra den här godingen som väntade på uteserveringen.

Här är förresten gänget jag åkte med! Martin är en av mina äldsta och bästa vänner. Vi blev kompisar på en Harry Potter-hajk när vi var kanske tolv år gamla och har hållit ihop sedan dess (idag är vi scoutledare ihop). Martin hade lurat med sig sin Elin som uppenbarligen är världsbäst och sen har ni hunken i fleecetröja till höger som petar bort isbergssalladen och erhåller min eviga kärlek. Sällskap: 5 av 5 svävande blomkrukor.

Men nu fanns ej tid för påtår – vi fortsatte uppåt uppåt.

När vi mellanlandade i Ljusdal för att handla mat inför veckan blev vi bjudna på glass av butikspersonalen. Martin fick den största glassen av alla och någonsin.

Det var fint i Ljusdal! Men vi hade ett annat mål.

Nämligen Vemdalsskalet, och Farfarstugan! Farfarstugan byggdes någongång på 1700-talet i Oviken där min farfar och hans nio bröder är födda. Farfars far, Sivert, flyttade stugan timmerstock för timmerstock på femtiotalet för att ha den som fritidshus vid skalet. Idag rår pappa och hans kusiner om den, men den nyttjas mest under skidsäsongen. En dag när jag och Andreas pratade om hur härligt det vore att gå ut på vandring kom jag på att Farfarstugan står där uppe i Härjedalen alldeles ensam hela somrarna, och dessutom behövde den städas, så vi tog oss an det uppdraget i utbyte mot lite fjällsemester!

Och nu förstår ni kanske vad det här ska bli!!?!?!? Om inte får ni återvända till starten av inlägget utan att passera gå.

Det var fint att komma tillbaka upp för första gången på tio år, sen jag tröttnat på att åka skidor. Om en tittar noga på stockarna kan en se att de är numrerade för att stugan skulle kunna sättas ihop igen som ett pussel efter att den flyttats. Det kallar jag återbruk!

Fjällkonst à la gammelfarfar Sivert, daterad 1948.

Men stugnostalgin till trots hade vi överskottsspring i benen efter alla timmar instängda i bilen. Vi åt en kvick middag, krälade i regnjackorna och tog en provpromenad uppför barnskidbacken för att se om knäna pallade. Det gjorde de, och Andreas var glad!

Vi gick inte hela vägen upp på Hovde av rädsla för att det skulle mörkna och vara svårt att ta sig ner igen. Men det gjorde det knappast. Klockan var alltså 23.10 när den här bilden togs. Galet!

Trött blött glatt gäng!

Det var mycket som förändrats sen jag sist åkte störtlopp i de här backarna. Bland annat jättemånga nya stora hus där det tidigare varit bara snö, en icke längre existerande trolltunnel och vad är egentligen grejen med det nya liftsystemet – har en inte ett litet kort fastsatt i en utdragbar lina längre? Jag kommer sakna snärten på fingrarna när en tappar greppet. För att inte tala om den här otäckingen som stod mitt i backen! Så såg inte Hovdegubben ut på min tid, jag bara säger.

Men på det stora hela var det väldigt fint att vara tillbaka igen, och nu längtade jag efter kommande dagars vandringar.

FORTSÄTTNING FÖLJER!