farmors garnlåda

Jag har börjat sticka igen. Som jag längtat efter och saknat det.

Jag har en hel byrålåda full med garn där det mesta är udda sorter. Små bollar som blivit över, fina färger och kvaliteter jag fyndat billigt eller fått, enstaka nystan jag förälskat mig i. Jag är inte så tekniskt avancerad i min stickning och fastnar lätt på idéstadiet för att jag inte vet hur jag ska kombinera mönster, garn och stickor, för att jag har svårt att beräkna åtgången och veta om garnet räcker, och för att jag är för rastlös för att teststicka en decimeter och kontrollera allt ovanstående. I min låda finns mörkblått alpackagarn som vill bli en midjekort kofta, noga nystade röda och gula toner från min Weasleytröja och Gryffindorhalsduk, gamla mönster på islandströjor och ett enda nystan handspunnet garn från Peru med små halmstrån kvar bland ullfibrerna.

Det är så dumt det där, att först förälska sig i garnet och sen försöka ta sig vidare utifrån det, istället för att börja med ett mönster och sen skaffa fram det garn som passar.

Men när jag fick ärva farmors garnlåda innebar den ett alldeles nytt kapitel. En hel låda full med möjligheter där jag inte redan tänkt att ”det här ska jag göra den perfekta koftan av” och ”dethär är så lyxigt, unikt och speciellt så det sparar jag”. Jag kan ta varje nystan för vad det är – en byggsten – och våga experimentera. Resultatet är att jag istället för oöverstigliga projekt ser små lustfyllda, prestigelösa sådana: garntomtar, tumvantar, sockor, en disktrasa. Allt jag gör av garnet blir en liten berättelse om mig och farmor, ett sätt att ta tillvara på de planer hon aldrig hann med och tolka dem på mitt sätt. Jag känner inte någon prestationsångest eller att jag slösar, jag känner att jag räddar och tar om hand. Jag tror inte jag kommer lyckas sticka upp allting, men jag ser mer potential i den här brokiga högen än i min egen noga utvalda och sparade samling.

Jag har hittat några större härvor i mörkbrun ull som jag tror skulle kunna bli en fin tröja. Jag hamnar alltid där till sist, i koft- och tröjtankarna. Just nu stickar jag tumvantar av tjockt blått lovikkagarn, men kanske vågar jag ge mig på det här härnäst. Inte behöver det bli vackert eller ett plagg som sitter bra egentligen, bara garnet får komma till liv och jag får känna nystanet dansa mellan fötterna. Och blir det fel kan jag alltid repa upp och göra om, det vet jag ju. Varför är den insikten så svår att ta till sig ibland?