en vresig kanelbulle-pelikan och sex turister i vänstertrafik

London 23-26 april. Dag 1: från Karlberg till Kings Cross.

04.42 avgick Arlanda-pendeln från Karlbergs station och ett sms från Nils varnade mig för att stiga på i första dörren och dra rullväskan genom en färsk morgonspya. Jag gick på längst bak istället.

Tittade på klipp och hade så roligt åt den här videon att vi nästan kräktes själva.

Incheckade och klara ville vi ha frukost. Jag ville ha croissant och espresso. Andreas ville ha alla ägg som fanns.

Sen höll vi på att missa flyget pga SÅ trötta att man tänker sig att man kan slappna av efter säkerhetskontrollen. Det kan man inte för man måste naturligtvis gå ombord också. Hann med planet i alla fall – här är en vinge som bevis.

Landade på Gatwick, uppsökte bekvämlighetsinrättningarna. Andreas konstaterade:
”Captain’s log: Kvalitén på toapapper har sjunkit avsevärt sedan jag lämnade hemlandet.”

Tog ett tåg, spelade vändtia (jag vann).

Pink Floyd moment vid Battersea Power Station.

Anlände till Victoria. Blev hispig av solig Londonglädje.

Försökte korsa vägen utan att dö.

Hälsade på drottningen.

Buckingham.

Bra öron.

Det var vår.

Vi sightseeade St. James’ Park.

Behövde inte betala dyrt London Zoo-inträde när djurutbudet var så bra i det fria.

Andreas och Nils tittade på änder i en kvart.

Övriga prioriterade annorlunda.

Såg en otroligt vresig pelikan med näbbskabb.

”He was just lying there, rolled up like an angry cinnamon bun”, sa Nils och precis så var det ju.

Redan här hade resan nått en höjdpunkt.

Sen försökte vi ta en turistig gruppbild. Lucas var redo men ingen annan.

Det gick sådär. Hej Nils!

Jag tog exakt samma bild som jag tog för två år sen. Eh.

Promenerade längsmed the Mall.

Ville hemskt gärna låna en sån här.

Släpade bagaget till Trafalgar Square.

Där vi åt second breakfast.

Engelsk sådan. Nöjda.

Sedan var det dags för resans första öl. Fast jag var fortfarande lite nyvaken och stod över.

Utanför restaurangen fanns en underlig typ. Nils var i extas.

Hittade Piccadilly.

Tog tåget mot Cockfosters. Resans andra höjdpunkt.

Mindade the gap vid Russell Square.

Där vi gick uppför de 175 spirltrappstegen till solen (medförande bagage, hav i åtanke). ”Because yolo”, som någon sa innan denne förlorade andhämtningsförmågan. På bilden är Jonas på väg nerför en trappa om uppskattningsvis 10-12 steg. Mycket trevligare.

Tog upp kameran och en ortsbo tänkte ”detta är min chans” och störtade fram med all swag han kunde uppbåda, men tyvärr märkte jag ingenting förrän Teodor gick igenom bilderna i efterhand så mannens modellkarriär uteblev sånär som på denna bild.

Levde parklife i Brunswick Square. Hade det oförskämt BRA.

Konstaterade att såhär lycklig har jag inte varit på väldigt länge. Semestern hade redan betalt sig och klockan var inte ens dags för afternoon tea.

Vi hade kunnat stanna i parken för evigt men alla var kissnödiga så vi knatade till Kings Cross Road.

Gick fel tre gånger men hittade till sist Clink 78 som inte är en porrklubb, namnet till trots, utan ett gammalt fängelse och sedermera hostel.

Bodde i korridoren med den mest hiskeliga färgen och lärde mig fan aldrig att hitta till duscharna.

Fick vår krypta. Det var så trångt at du må gå sidelengs. Om alla satte sig i sängarna kunde en person i taget flytta sig över golvytan ungefär. Man fick byta platser som med en Rubiks kub.

I anslutning fanns ett schakt. Hångelhålan. Allt skamfullt förpassades dit ut. Inklusive Lucas skor.

Så efter att ha dumpat väskorna gick vi på äventyr. Via the Poor School.

Såg mig och Andreas i vår mentalt korrekta ålder.

Hittade Nils vänner och en pub.

The Rocket.

Äntligen Guinness!

Lucas såg till att få med sina muskler på varenda bild.

Sen skulle vi åka tåg och kom bort ifrån varandra och hamnade i olika vagnar och fick skrika genom fönstret. Panik.

Men återförenades, puh! Och åkte Londons längsta rulltrappa vid Angel (föga imponerande jämfört med det hela sju meter längre exemplaret vid Västra Skogen hemma i moderlandet).

Gjorde inte såhär.

Letade upp en ny pub och mer mat.

Så vid tio (lokal tid) var jag på god väg att somna ihop, men höll ut till kanske halv tolv och medan jag däckade på rummet fortsatte festen i hostelbaren med vad som enligt sägnen var ”episk” karaoke. Jag vaknade av att jag drömde att Lucas rev ner väggen med en ballongvisp (det lät väldigt mycket när man öppnade dörren till kryptan) och sov sen ostört fram till ungefär tresnåret då jag vaknade av att helvetet brakade löst två gånger om. Men mer om det får ni veta senare.