en nödvändig belöning

Hösten 2014 ansökte jag till Liljevalchs vårsalong för första gången. Fast jag blev refuserad var det en milstolpe för mig i arbetet med att sluta definiera det jag gör som pyssel och börja värdera och låta det ta plats istället. I samband med ansökningen förälskade jag mig i en liten handsydd kanin på Instagram, och efter mycket om och men köpte jag den av multitalangfulla Maxim som present till mig själv för gott utfört arbete. Den har stått på mitt skrivbord eller vid symaskinen sen dess, och varje gång jag tittar på den blir jag glad och påmind om att jag uppfyllde ett stort mål den gången. Och vad bättre är: den inspirerar mig till att fortsätta.

Sen dess har det gått ganska fort för mig och det senaste året har jag drivit, genomfört och gjort en hel del stora grejer som ligger långt bortom vad jag trodde var möjligt. Ändå glömmer jag så lätt att ge mig själv den där belöningen, den där bekräftelsen på att ett stort steg är taget och en ny nivå nådd.

Missförstå mig rätt nu, för jag menar inte att vi ska ha som mål att börja konsumera mer med ursäkten att vi ”förtjänar” en viss produkt, men jag tror verkligen att vi behöver öva på att ge oss själva små och stora belöningar. Det kan vara att dricka kaffet på balkongen i ensamhet istället för framför datorn, köpa en påse lyxiga chokladpraliner eller att ta två veckors semester mitt i terminen. Det handlar om att uppmärksamma kroppen och hjärnan på att den har gjort någonting bra och att det genererar i en skön känsla. Enkel behaviourism! Kanske är det bara jag som rusar vidare till nästa projekt så snart ett är avklarat, men jag får känslan av att vi är fler som lider av den här åkomman, i synnerhet bland oss som har svårdefinierade, kreativa och kanske inte särskilt inkomstbringande sysselsättningar.

Ända sedan jag började jobba i butiken har jag gått och sneglat på en perfekt engelskt grön vattenkanna med mässingsdetaljer, men aldrig har jag kunnat rättfärdiga ett så onödigt köp. Vattna kan en ju göra med en syltburk!

Men i min pågående odlingsfrenesi, medan jag vattnade paprikorna med en gammal sunkig petflaska, insåg jag att en liten vattenkanna är den perfekta påminnelsen om att jag är på rätt spår, och en sån present är en alldeles nödvändig investering i mitt välmående. Och så köpte jag den i till mig själv för att jag är jag och jag gör vad jag gör.

Och vet ni, mina verk blev inte antagna till Liljevalchs i höstas heller. Men när jag tillåter känslan av att det jag gör är bra ändå växa och bli stark, när jag stannar upp en stund och skakar min egen hand, säger ”tack för ett gott samarbete!”, då behövs inte den typen av bekräftelse utifrån. Med en liten vattenkanna i grönt och guld ska jag nära både paprikaplantor och drömmar och se dem växa högt ovan galleriernas tak, dit inga stegar når. Och varje gång jag vattnar mina växter vill jag bli påmind om allt bra jag gjorde i skiftet 2015-2016 och inspirerad till att göra ännu bättre.

—

En som verkligen behöver stanna upp och belöna sitt fina arbete är min vän Ruth. Idag visar hon upp sitt bidrag på Monthly Makers-temat våren och det är inte bara en vacker och välarbetad mobil hon byggt från grunden utan därtill en snöpligt humoristisk, poetisk och varm historia hon berättar. Lämna in ditt bidrag i hennes kommentarsfält (senast den 28/4) för att vara med i månadens utmaning!