Jag har alltså, för den som inte förstått det, varit ensam hemma de senaste två veckorna. Det har varit -ganska ljuvligt- men från och med idag är det slut på friden och ron. I eftermiddags kom 16-åringen hem från Gotland och imorgon återvänder resten av patrasket från Europasemester. Bevare mig.
Dagens beklagelser rör alltså inte det faktum att jag måste vattna mammas och mormors trädgårdar, plocka bär eller städa fågelburen, tvärt om sörjer jag min framtida brist på dylik sysselsättning.
Det har varit två veckor av anarki och ensidig kost i det Sivertssonska singelboendet. Diskmaskinen har jag kört två gånger och den har i stort sett bara innehållit kaffekoppar. Vad jag ätit är ett officiellt mysterium, förutom en himla massa frukt och bitar av en squashpaj som aldrig tog slut har jag ingen aning. Symaskinen använde jag första dagen i ensamhet och den står kvar på matsalsbordet. Jag har levt på altanen dygnet runt, haft inneboende, bjudit på jordgubbar och glass, promenerat, druckit vin och jobbat. Jag har spelat nattlig rock’n’roll och sett på film istället för fotboll. Jag har myst mig igenom James Dean-dokumentärer och extramaterial, läst magasin och glömt ta in posten. Jag har inte haft några kläder på mig på hela dagar.
Jag flydde till staden för att låta brodern ha boendet allena i ett par timmar innan vi tvingades dela det. När jag kom hem kunde jag höra pianospelet redan från grinden och jag hann inte mer än in genom dörren förrän grabben börjar beklaga sig över mitt ungkarlsliv. Han gjorde sig väldigt lustig över att köket var fullt av tomflaskor och att brödet hade möglat (rätt rejält). Återstår att se hur han reagerar när han inser att mjölken är sur och att jag inte sovit i min egen säng på nio nätter.
Och imorgon kommer kavalleriet. Hujeda mig.
Lämna ett svar