en bit paj & du är väl inte liten i maten va?

En gång, i slutet av juraperioden, läste jag en psykologikurs vid Stockholms universitet. Kursen gav mig framför allt magknip och sög årsransoneringens sista livslust ur mig, men om inte annat har jag den att tacka för att jag träffade Lena.

Lena och jag ligger på samma nivå, skulle man kunna säga. Vi hittade varandra mitt emellan the encoding specificity principle och den fonologiska loopen och ingen av oss visste riktigt vad vi hade för oss. Lena pratade tyska och tyckte om att sy, shoppa second hand och fotografera. Av en mirakulös slump hamnade vi i samma arbetsgrupp under en studie av stresspåverkan och på den vägen var det. Efter kursen flyttade Lena till Uppsala för att studera mer fysisk läkekonst och jag tumlade runt i vårsolen ett tag innan jag hamnade på Skansen och förträngde allt om pro- och retroactive interferences. När flickan med de allra vackraste ljusblå ögonen någon gång är i huvudstaden försöker vi alltid att träffas.

Ikväll tog jag spårvagnen till Norrmalmstorg efter världens längsta stängning och uppskattningsvis trettio tusen sålda köttbullar. Lena kom i en likadan klänning som jag stått och dragit i tidigare samma morgon innan jag bestämde mig för att inte orka ha strumpbyxor, och mentaliteten var gemensam: Jag-har-inte-käkat-än-men-kan-nöja-mig-med-en-foccacia-om-jag-får-en-kaka-också-eller -ska-vi-ta-två?
Kófi på Birger Jarlsgatan hade kvällsöppet och tog brutalt i betalt för ett glas juice men serverade god paj och kanske den bästa varma choklad jag druckit. Vi började på uteserveringen med att konstatera att eftersom jag jobbade kvar och hon studerade samma ämne kunde vi inte ha mycket att prata om, men det gick ganska snabbt att hitta på samtalsämnen och skratta mer och hjärtligare än man hinner under en medelrolig all-inclusive lovvecka med VIP-kort på Disneyland och boende i Törnrosas slott. Det är liksom bara så sjukt hur bra vi connectar.

Förmodligen var vi världens jobbigaste gäster som irrade omkring som yra fjäderfän, började i fel ände, välte juiceglas och kastade smörpaket omkring oss. Men man får göra så när man är ledig (jag tog i alla fall in disken trots att det inte fanns någon brickvagn att ställa den på och hade säkert börjat källsortera i farten om jag inte fått upp ögonen för bullbuffén istället). Efter att ha avancerat till ett hörn på övervåningen diskuterade vi destruktiva romanser, vikten av autenticitet (för att jag inte kom på någon annan synonym till genuin-het) och bläddrade i On the Road tills personalen började dammsuga och och världens jobbigaste gäster kördes ut på gatan.

Det händer sällan (oftast är jag väldigt fyndig), men varje gång jag träffar fagra Lena verkar det som att jag måste skriva ett långt och helt poänglöst blogginlägg om saken. För det är liksom så himla bra att det inte kan gå obemärkt förbi.

Nästa gång ska vi ta med kamerorna också.