dödsreliker, glögg & arbetarklassen

I två dagar har jag nu försökt komma på tillräckligt många och slagkraftiga synonymer på ’bra’ för att beskriva Harry Potter and the Deathly Hallows. Det går dåligt. Den var kolossalt fenomenalärkekalasdunderjättemegabautadödsmonstersuperduperbra och jag ville aldrig att den skulle ta slut.

Jag och Carolina satt på de bästa platserna i hela biografen, det var första föreställningen (förutom några press- och förhandsvisningar) i världen och jag var lite på bristningsgränsen sen några timmar tillbaka. Från att draperierna drogs undan till att lamporna tändes igen var jag helt i trans utan någon som helst uppfattning av tid och rum. Dödsätarna hade kunnat ta över världen och raserat Sergelbiografen, Hötorget och hela innerstan omkring oss utan att jag hade märkt nåt så länge de låtit filmen rulla. Den var så bra.

Kanske att the Deathly Hallows som film inte var lika bra som the Half Blood-Prince, men den underbara människa som kom på idén att dela sista boken i två borde få Nobelpriset i Snillrikedom. De fick med allt, och det gick inte för fort, och historien följde boken, och platser och personer såg ut som de beskrivs och som jag föreställer mig dem. Jag är så himla nöjd!
Kanske att adrenalinet som pumpade non-stop i två och en halv timme fick mig att inte uppfatta riktigt allting, för såhär efteråt minns jag nästan ingenting och är lika laddad att se om den som jag var inför premiären. Å andra sidan kan det ha varit Ronald Bilius Weasleys övermåttliga charm som fick mig att tappa fokus på handlingen och torrbollen Harry. Ron var lika charmig som alltid, men nu i sliten version med mustaschstubb och skitigt hår. Jag är så nykär så jag står inte riktigt ut. ÅH RUPERT!

Men den fina dagen var inte slut där. På darriga ben stapplade Carolina och jag till Berghs School of Communication där hon skulle förbereda sin projektredovisning medan jag fick dagens andra hostanfall (det första hade jag mitt i familjen Malfoys residens). Vi åt, pratade om Harry Potter, drack kaffe och sen tog jag spårvagnen till jobbet för att dricka glögg och Irish coffee med kollegorna i restaurangen efter stängning.

Som om inte det vore nog virade jag vid 18-tiden in mig i min rödvitrandiga halsduk och for till Brunnsgatan 4 och Allan Edwalls gamla teater för att se ’Det Sitter Någon på Vingen’, en föreställning med Allans sånger och Kristina Lugns dikter, dramatiserad av Andreas Liljeholm och framförd av honom, Tobias Ekstrand och Fredrik Söderberg.
Brunnsgatan var tapetserad med svartvita bilder av Allan, Socialdemokratiska valaffischer och arbetarklassens slagord, man lämnade en tia i kollektburken och fick fritt ta kaffe och kaka, jackorna hängde obevakade på galgar vid entrén. Lika konstnärligt fri och fin var föreställningen. Kristina Lugn har jag aldrig riktigt läst men de texter som användes gillade jag, fast finast var det förstås att höra Allans små mästerverk framföras live. Vilken klok man han var!
Vissa sånger fick jag upp ögonen för lite mer, som Göken, medan andra inte riktigt kom till sin rätt i någon annans än skaldens egen mun. Den Lilla Bäcken, som kanske är min absoluta favorit, fick jag lyssna på med ögonen stängda eftersom den framfördes av en halvpösig man i bara kalsonger och hatt som sjöng den sittandes i ett omkullvält kylskåp. Ja ni förstår.

För att sammanfatta onsdagen? Kolossalt fenomenalärkekalasdunderjättemegabautadödsmonstersuperduperbra.