den kreativa veckan 19/2018: ljuvlig ledighet och skogen som ångestdämpare

Hej vänner! Fick ni också sommar helt plötsligt? För två veckor sen tog jag bilderna av min balkong och då fanns det knappt en grön knopp på träden. Sen dess har allting slagit ut i ett fyrverkeri av vitt, grönt och rosa och det har på ett ögonblick blivit för varmt att ha jeansjacka på sig.

Jag har varit gräsänka och haft långhelg sen i onsdags och egentligen inte skapat så mycket, men upplevt desto mer. Ändå har jag inte mått så bra. Kanske blir detta ett rörigt inlägg som inte riktigt tillhör kategorin, men det här är orden som samlat sig och som tog hela dagen på sig:

I onsdags sydde jag flera timmar i streck, handlade och gick sen ett varv runt Kvarnsjön i kvällssolen.

I torsdags premiäröppnade Våffelmakeriet på promenadavstånd hemifrån och jag fick en heldag med min kära vän Cecilia som var på besök från Danmark.

På kvällen sydde jag färdigt klänningen. Det är första gången jag provar det här mönstret och den blev för stor, men det kan nog vara skönt med en lösare passform om den här hettan ska hålla i sig.

I fredags fick jag besök från Finland, av Julia och hennes syster. Vi åt buffé på Jamie’s Italian, invigde årets parkhängssäsong och hade en så fin dag i solen, men på kvällen kom en enorm och helt oförklarlig olust över mig som bara stegrades ju mer klockan slog. Den drev mig ut på den första löprunda jag sprungit sedan jagvetinteensnär och på lördagen var jag helt som i ett töcken. Jag tycker det är svårt att ge plats åt de här känslorna på bloggen där jag vill fokusera på kreativitet och spara glada ögonblick, men jag tycker också det är hemskt viktigt att vi pratar mer om ångest och vad en tar sig till när den kommer över en, för att det inte ska kännas så ensamt. Jag försökte brodera men det gick inte alls.

Så jag beslöt att hålla mig ute ur lägenheten, gick på Gustavsbergs konsthall och såg smyckesutställningen som Kurbits tipsat om, cyklade till Plantagen och insöp doften av nybadade växter under vattenspridaren, köpte jord och sågade på balkongen.

Och idag känns det bättre. Jag har jag städat, varit på trädgårdsloppis i Tantolunden och haft halva familjen över på middag med långpromenad.

Jag köpte inga växter på trädgårdsloppisen men det var skönt med en utflykt. Solen gräddade oss alla som små frallor och en försäljare hade med sig en killing. Alltså en riktig killing i sele! Jag blev så förvånad att jag glömde be att få fotografera.

Ett floraspel om svenska växter och en lavendelsalva att smörja mina sönderrivna naglar tog jag med mig hem.

Nu närmar sig helgen sitt slut och jag tänker gå och lägga mig tidigt för en chans att vila ikapp lite. Det är kusligt när obehagskänslorna övermannar en sådär mitt i livslusten, utan att det går att härleda dem till någonting särskilt. En blir så utelämnad på något vis. Men för första gången i mitt liv har jag skogen fem minuter från ytterdörren och i fredags kunde jag återta kontrollen, om så bara för en stund, genom att ge mig ut. Med solnedgången över Farstaviken, i mötet med sex rådjur och en liten katt, i doften av hägg och med min ösigaste Bruce Springsteen-spellista på maxvolym i öronen vändes olusten till fascination över omvärlden. Aldrig när jag bodde i stan eller hemma i Törnrosdalen har jag kunnat hjälpa mig själv på det viset. Naturen har varit för avlägsen.

När ni frågar hur vi trivs i Gustavsberg svarar jag att det känns fantastiskt, men reserverar mig alltid också för att ”kanske är vi ännu i smekmånadsfasen”. Jag ska sluta med det nu. Vi trivs fantastiskt här, på riktigt. Vi är hemma.