Jag tar med mig Andreas, en massa garn och solhatten och åker hit:
Det känns särskilt fint eftersom det nu är precis ett år sen jag satt på bryggan under fullmånen, där jag trivs som allra bäst, och bara räknade timmar till hemfärden. Så hjärtskärande nyförälskad.
Äntligen ska jag få visa honom alla hemliga platser och skatter jag gömmer här.
Igår digitaliserade jag de senaste negativen fotade med Andreas Olympus 35 CR (spana in hans hipstertumblr HÄR). Nedan följer några utdrag från årets första halva, i svartvitt.
Nils och jag i köket på nyårsafton.
Och Teodor såklart!
Idolbild.
Bjuder på en till – att rama in för den som vill.
Oplanerad dubbelexponering med hälften Andreas, hälften ödslig storskarvskoloni.
Fett kära och på väg till Finland.
Alla bilder är fotade av Andreas Fagerström (med undantag för porträtten på honom själv som jag har plåtat).
Har jag berättat vilken fantastisk människa jag är ihop med?
Ponera att jag ligger med kudden över huvudet och jämrar mig för att Tove Jansson, min ärkeidol, skulle ha fyllt 100 år i år och alla häftiga utställningar är i Finland. Ponera vidare att Andreas lyfter på kudden och frågar ”Men vad kostar en kryssning då?”.
Ungefär så snabbt gick det för oss att besluta ta en försemester om sju timmar, plus båtfärd, till Helsingfors för att gå på museum. Såhär taggad var jag.
Eftersom en inte fick fotografera på museet tog vi bara med Andreas analoga kamera, så håll till godo med mycket få mobilbilder och efterkonstruerade produktfoton.
Första kvällen hann vi med att dricka skumpa i trapphuset, röka semestercigarr på soldäck, äta hattifnattägg (Mariannekulor) och bruna bönchips, läsa Kometen kommer och dricka chokladlikör i hytten, dansa ”Mumin, mumindans – den bästa dans som någonsin fanns”, dricka drinkar i solnedgången och somna med utsikt över månen och havet.
Det var fint.
Dagen efter vaknade vi förvånansvärt bakfulla, åt kanelbullefrukost till fots, organiserade oss utan riktig karta från hamnen i Helsingfors till Ateneum, gick två varv på den makalösa Toveutställningen, var mest upprymda i världen över Tuulikki Pietiläs modeller av fyren, teaterbåten och badhuset, åt soppa, handlade i tre muminaffärer, gick tillbaka till båten, somnade i hytten, åt falafel, handlade honungsbrandy på taxfreen och kompletterade muminmuggssamlingen, läste Sommarboken och somnade som stenar.
Det var så mycket med utställningen som var fantastiskt. Förutom de färdiga böckerna, teckningarna och målningarna blir jag så fascinerad av att se tidiga skisser över Mumindalen och dess invånare. I Toves 30-talsakvareller förekommer svarta och rödögda mumintroll, ganska kusliga, och på utställningen finns en bild på ett sådant svart troll (eller en liten hemul eller en mårra – de är svåra att skilja på i början) som sitter högt uppe i ett träd och gömmer sig för en hop människor som omringar stammen. I bakgrunden blixtrar himlen och stämningen är lynchartad. Ni ser min minnesskiss ovan. Vad tänkte hon här? Var trollen en hotad art som skrämde och förargade folk i den verkliga världen? Var de små och ulliga och bodde bakom kakelugnar eller hemsökte de gatorna i storstan om natten? Det händer så mycket förändringar med mumintrollens karaktär och liv bara i de böcker som finns skrivna. Tänk om Tove varit där och kunnat berätta. Hade hon gjort det då?
Och semesterskatterna? Vykort, kassar, koppar för 95 kronor styck, små nyckelringar, en tallrik, klistermärken och scarves. Uppackningen gick lätt sen vi kommit hem.
Åk till Ateneum och titta på Toves verk! Det är så mycket mer än Mumin, och Mumin är så mycket mer än vad han verkar.
En kväll när solen gick ner fick jag för mig att gå ut på en promenad mot Haubjärgar.
Egentligen är det lite fånigt att gå ut just i solnedgången eftersom den ändå inte når den här sidan av ön.
Men det finns en spänning i dunklet också.
Mysterierna började redan med denna låda, som alltså stod mitt ute i vildmarken med en sladd över vägen. ”Nu flyger jag i luften”, tänkte jag när jag närmade mig men ingenting hände. Lite högre upp i sluttningen stod ett tält och en skåpbil. Ytterst suspekt. Morfar berättade senare att det är två forskare som håller till där. Makapären använder de för att locka till sig ovanliga insekter som de undersöker och dokumenterar. Tänk, livs levande hemuler!
Stenstranden var öde sånär som på fåglarna.
Och en liten vacker död skalbagge. Det här är min favoritinsekt. Det finns fullt av dem här nere och ibland trasslar de in sig i håret eller kraschlandar på rygg ute på gården och då måste man undsätta dem. Denhär var stel som en liten nöt och bortom min räddning.
Här föreställer jag mig att en häxa störtat och hennes kropp blivit till damm. Eller så har hon bara lagt ifrån sig kvasten och klivit ut i skogen för att plocka nojkon. (Inga träffar på Google, jag vet, men det är vad jag alltid fått dem kallade för mig. Som smultron ungefär, fast kraftigare och lite syrliga.)
Jag hade gjort ett halsband av veckans strandfynd.
Jag gick vidare förbi de sista fiskebodarna och in i skogen.
En helt sjuk grej med detta mitt sommarparadis är att det vartannat år invaderas av en sorts monsterlarver, kallade tallprocessionsspinnare. Alltså detta är som en alldeles verklig zombieapokalyps i mindre skala. De kommer på långa led, klättrar upp i tallarna och äter upp allt tills det bara är en död stam kvar. Sen kryper de vidare till nästa träd.
När det så blir dags för dessa otäckingar, som är täckta av päls(!), att förpuppa sig kryper de ner i jorden och släpper iväg hårstråna för vinden. Dessa sätter sig i kläder och hud och överallt och orsakar de värsta utslag och klåda och elände för kor och människodjur som andas in dem. Jag är som det ter sig (peppar peppar) immun men många undviker skogarna.
Som om det inte vore spökhistoria nog lämnar dessa larver skogen död och förvriden efter sitt kalasande.
Och nu, när solen gått ner och sänkt allting i halvdunkel, gjorde sig min livliga fantasi påmind. Egentligen känner jag mig ganska trygg i naturen, men just ikväll kom jag att tänka på Baskervillehunden på myren och alla otäcka barn i Lord of the Flies, plus hundra barndomsskräckhistorier som varit med mig över de här ängderna förut och så prasslar det till i buskarna bakom en av någon liten kanin och så blir jag nervös och ser köttätande luffare och rabiesmonster överallt.
Var tvungen att stanna och fotografera ungefär allt som var läskigt för att sansa mig.
Så hittade jag plötsligt en glasögonskalm. KAN det vara den jag tappade någongång någonstans för ungefär två år sen och som min farbror sedermera ersatte?
Till sist kom jag ut på ängsmarken igen.
Då var det bara det värsta kvar: Blotlunden.
Blotlunden heter egentligen inte Blotlunden men vi har alltid kallat den så sedan mormor läste någon bok där det fanns en offerplats som till beskrivningen liknade buskaget bortom vår åker. Där är mörkt och hemsökt så det förslår. Jag lade benen på ryggen och tuffade igenom snåren så snabbt jag bara kunde.
Här är egentligen ganska trollskt och vackert om en är mottaglig för att stanna och titta. Men jag var lite svag till sinnes denna afton.
Så öppnade sig äntligen träden och jag på andra sidan stenvasten lyste morfars lyktor. Det var ungefär som när Mumin får syn på mammans öron i slutet av Hur gick det sen?.
Och när jag så springer uppför slänten med andan i halsen upptäcker jag katten som sitter i fönstret och håller mig under fullständig uppsikt. Någonting med det fick mig att känna mig så fullkomligt trygg. I det ögonblicket blev vi vänner.
De nästkommande Gotlandsdagarna…
Mormor kryddade sprit med johannesört och trivdes bäst i öppna landskap.
Vi badade varje dag och det var så hett att jag fick gå två dygn i långbent och långärmat för min kropp orkade inte med mer sol.
Mormor bakade sin Gotlandslimpa kryddad med anis och fänkål. Den äts bäst tillsammans med morfars nyslungade honung och en kopp Zoegas mörkrost. Herre min Djä.
Tenos klor skulle kortas.
Till somligas förtret.
Mamma och jag cyklade till Vamlingbo prästgård.
FIKADE.
Och flanerade i trädgården.
Svarta Blixten och den gamla grå märren tar igen sig inför hemfärden.
Vi cyklade även till Vamlingbolaget.
Där en kunde få hemmagjord saffransglass i våffla. Bevare mig.
Och katten rörde på sig om kvällarna för att inventera rabbisbeståndet. I övrigt sällan.
Efter badet den femte Gotlandsdagen promenerade vi längsmed stranden till Storsudrets allra yttersta udde.
På vägen passerade vi Hästgangen, vilken leder ut till Heligholmen. Här brukade korna vallas över till grönbete förr i världen. Nu är ön fågelskyddsområde med besök av endast en eller annan sommargäst med eka. Det ser grunt och nära ut att följa stenarna över till ön, men strömmen är marig och flera personer har drunknat när de försökt korsa sjön.
Vi följde stranden till Holmhällars fiskebodar istället.
Åt lunch på pensionatet.
Och gav oss därefter ut till raukfältet.
Jag tycker det är intressant hur man, kanske framför allt i barndomen men säkert fortfarande, applicerar platser i historier på miljöerna runt omkring sig. Om den lilla myren bortanför Haubjärgar är Dartmoor och Sherlock Holmes för mig så är raukarna vid Holmhällar skådeplats för Lord of the Flies.
Jag hade Flugornas Herre som ljudbok när jag var liten och lyssnade på den om och om igen. Den mest exotiska lagun jag kunde föreställa mig då var den här. När jag nu, i semivuxen ålder, läser om favoritboken (bättre för varje gång, herre min get) ser jag fortfarande raukar framför mig när Golding beskriver Jacks och jägarnas fort, Castle Rock. Kanske inte så tokigt ändå med tanke på att här var tropiskt klimat på den tiden raukarna bildades.
Rallarrosorna växte tätt i strandkanten.
Blåelden likaså.
Det var visst folk på holmen och fåglarna var i uppror. Den lilla fyren från 1913 drivs av solenergi sen 1986. Bra grej.
Även om jag har lekt i de här områdena sen min första sommar tröttnar jag inte på naturmagin. Raukarna är hård kalksten och sammanpressade rester av 400 miljoner år(!!!) gamla djur och växter som stått kvar när hav och is nött bort det mjukare omgivande berget.
”Out there, perhaps a mile away, the white surf flinked on a coral reef, and beyond that the open sea was dark blue. Within the irregular arc of coral the lagoon was still a mountain lake – blue of all shades and shadowy green and purple. The beach between the palm terrace and the water was a thin stick, endless apparently, for to Ralph’s left the perspectives of palm and beach and water drew to a point at infinity; and always, almost visible, was the heat.”
Efter badet och kaffet den fjärde Gotlandsdagen sadlade jag min svarta unghäst (morfars mountainbike) och gav mig av på strandvägarna mot Haubjärgar.
Jag cyklade förbi myren. Här tycker jag om att svansa omkring när det är dimma. Jag föreställer mig alltid att här tagit plats en mytomspunnen tragedi som den med Baskervilles hund.
Ute på sjön låg ett ståtligt skepp. Det visade sig senare vara självaste Ostindiefararen Götheborg som stoltserade kring södra Gotland dagen till ära.
Frid fann jag på stenstranden långt bortom de sista fiskebodarna.
Jag slutar aldrig att fascineras över de här stränderna. Hur mängder av fossiler trängs i stenarna.
Jag plockade en näve full av skatter. Slipat glas hör också till det vackraste jag vet. Tänk att naturen tar människans elakaste skräp och gör det mjukt och matt. Det tycker jag om.
Jag hittade en hel trilobit! Obs, detta var ett ovanligt bra fynd.
Någon gång i vintras fick ett fartyg på väg från Baltikum till England hiva lasten överbord av okänd anledning, och sen dess har hela stranden varit full med virke.
Ett stort hjul av något slag hade flutit iland och någon lagt flata stenar ovanpå. Jag bidrog med ett par.
Att leta hålstenar är ett av mina äldsta sommarnöjen. Nu hittade jag de två största jag sett i mitt liv. De liknade gamla muttrar mer än förstenade koraller.
Så var jag ute på udden dit nog bara jag och fiskmåsarna annars kommer.
Knappt hann jag tänka den tanken förrän en husbil(!?) stannade till uppe på vägen och släppte av tre smultronplockarbarn med varsin burk. Kanske är inte de här skogarna så outforskade som de var för några år sen, eller så växer jag till mig och inser att ”djungeln” bara är backen bakom garaget och ”ödemarken” den lilla vätern invid grannhuset. I vart fall fanns det en tid när jag kunde vara ute på de här vägarna i timtal utan att möta en annan människa.
Så gav jag mig av genom skogen. Vägen är knappast mer än två remsor av grus med gräs emellan. Jag studsade över rötter, sladdade i sanden, rev benen mot törnesnåren och piskades över ryggen av låga tallruskor. Det finns nog ingenting i världen som jag tycker så mycket om som att cykla snabbt på de här vägarna.
Jag fortsatte genom hela skogen, ut på andra sidan och till utkanten av Sundre.
Hittade ett gäng kor som hade det idylliskt.
Trampade förbi ett ruckel övervuxet av rosor och murgröna. Bästa typen av hus.
Och så bar det av tillbaka hemåt.
Knappt hann jag in genom portarna och falla ihop i en trött hög på golvet innan morfar sa att ”nu tar vi bilen till Hoburgen och äter ute.”
Så åkte vi tillbaka hela den väg jag just kommit. Och åt panerad rödspätta på Majstregården. En finfin tradition. Finns det en anledning till att jag fortfarande äter fisk så är det denna.
En klippa vid Hoburgen är formad som en gubbe – typ – och någon har målat gul näsa på honom. Detta är en av Gotlands finaste attraktioner, ska ni veta.
Jag gick ner till havet och såg på solnedgången.
Och det var den dagen.
Ett ihopkok av de första Gotlandsdagarna.
Fikade på Visby flygplats med minstebror som jag saknat så. Fast jag åt glass, såklart.
Mötte upp med Sanchez på en lokal taknock i Hemse.
Köpte handfärgat ullgarn i allra vackraste terrakottaorange från Birgiths Stuvbod.
Fick eminent hjälp att nysta.
Räddes odjuret.
I Stockholm ösregnade det visst. Vi hade också ett moln.
Plockade smultron.
Gick på promenad.
Besökte Burgsviks marknad.
Ville klappa alla hundar på jorden.
Momoffa.
Åt grapefruktglass.
Förälskade mig i en blodrödsvart trasmatta med inslag av sjöjungfrugrönt. När jag är färdig med utbildningen ska jag gå en vävkurs.
Såg mig själv i framtiden, hoppeligen.
Hittade två loppisar men ingenting saligt. Minstebror hittade ett Björn Wiinbladpussel till mamma för en tjuga.
Drack rosé och stickade med guldstickorna som morfar köpte åt mig då mina trästickor var en storlek för tunna.
Blåelden blommade.
Mamma gjorde smultronparfait.
Kattfan rymde och ställde till med kalabalik.
Jag andades havsluft och njöt i huset jag tycker bäst om på jorden.
Hej! Jag använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av den här sidan, analysera statistik och kunna personifiera innehållet så det passar besökarna bättre. Genom att fortsätta godkänner du mitt användande av cookies. Vill du läsa min integritetspolicy kan du göra det här.
