Berlin, dag 5: muren, Mustafa’s och monsterkabinettet

Nä alltså, vet ni vad. Om jag ska överleva den här sista pusten av vinter så tror jag att jag behöver drömma mig tillbaka lite. Ni har ju inte fått se bilderna från Berlinresan i somras så vi kör den nu. Om alla spelar med och låtsas att det är liverapportering kanske jag kan inbilla mig att jag fortfarande är kvar. För detta var världens bästa semester. Här är dag 5, den 22 augusti:

Den femte dagen åkte vi till East Side Gallery i Friedrichshain-Kreuzberg, där konstnärer från hela världen gjort sammanlagt 105 målningar på det som återstår av muren.

Det var väldigt mycket mer nerklottrat än vad jag hade väntat mig. Jag kan inte begripa varför man klottrar på något sånt här.

Det var mäktigt att se bilder från Pink Floyds The Wall på the wall.

På vissa ställen var muren riven och där kunde en se över vattnet till Östberlin. Så himla konstig känsla. Kan ej förstå detta.

Det fanns ändå målningar där klottret förhöjde bilderna under. Jag tycker den här frågan är mer komplicerad än att den begränsar sig till vad som är fint och fult, lagligt och olagligt målat. Muren tillhör ju alla den har påverkat, och på ett sätt vill jag att alla ska få uttrycka sig på den.

Vissa bilder var så himla talande.

Och denna min favorit. Av Ana Leonor.

Vi lämnade muren och gick genom de förmodligen omysigaste kvarteren i hela stan. Den här innergården var enda undantaget.

Förevigade oss i en fotoautomat och trodde vi blivit grundlurade innan det här mycket tveksamma resultatet var färdigframkallat och äntligen skrevs ut.

Gick in på Humana Second Hand som var helt enormt men där det inte fanns en endaste grej som var intressant. Så himla konstigt utbud.

Sen ställde vi oss i kö till Mustafa’s Gemüse Kebap som har ett av TripAdvisors högsta rankningar (och en superinteraktiv hemsida!) och där blev vi stående i över 50 minuter. Vilken fantastiskt dum grej, att köa i en timme vid ett kebabstånd när man är vrålhungrig – men vilken också helt fantastisk grej, att detta kebabstånd kan vara så poppis att folk hellre går dit, köar och äter stående än uppsöker någon av de omkringliggande restaurangerna.

Småningom kom vi fram och fick våra vegwraps. Gott! Men den berömda kebaben fick de behålla själva.

Sen åkte vi till köpcentret KaDeWe i nordvästra Schöneberg.

Kollade på alla orimliga grejer som såldes där, kramade björnar, köpte gin i fina förpackningar.

Och åt middag på toppen med utsikt över stan. När solen gick ner bestämde vi oss för att fara tillbaka till våra egna kvarter och gå till den där gränden vid Rosenthaler Strasse som vi besökte redan första dagen, för att kolla om Monsterkabinettet var öppet.

Det var det! Vi drack öl utanför i väntan på vår tur.

Och kära vänner. Jag kan omöjligt beskriva vilken makalöst magiskt häftigt galen sjuk upplevelse denna rundtur var. Men alltså det var som att kliva in i en blandning mellan Tom Waits studio, familjen Addams källare och nån galen vetenskapsmans laboratorium. Det var rökigt, smälligt, surrealistiskt, steampunkigt, makabert, med enorma robotspindlar som anföll, smällande cymbaler, och roterande huvuden, spegelsalar, intensiv pulserande musik och jag vet inte alls. Är ni i Berlin nån gång så GÅ DIT för fan.

Den dansande robotspyflugan utanför var liksom ingenting mot vad som gömde sig en trappa ner. Jag är fortfarande hänförd. Bästa häftigaste sjukaste upplevelsen på hela resan!

Efter detta var vi i behov av vin. Jag gick in och beställde en flaska med två glas och bartendern frågade om tre gånger ifall jag verkligen ville ha en hel flaska. Det ville jag verkligen.

Minnesskisser från puben, som hade supermakaber inredning men där en inte fick fota.

Sen satt vi under de kulörta lyktorna i gränden och blev askalasfulla. Förträffligt!

Och allt var så himla magiskt fint och överväldigande.

Berlin, dag 4: bullbrunch, butiker, bakfyllepizza och bulldoggar på stilla promenad längsmed Kastanienallee och Oderberger Straße

Nä alltså, vet ni vad. Om jag ska överleva den här sista pusten av vinter så tror jag att jag behöver drömma mig tillbaka lite. Ni har ju inte fått se bilderna från Berlinresan i somras så vi kör den nu. Om alla spelar med och låtsas att det är liverapportering kanske jag kan inbilla mig att jag fortfarande är kvar. För detta var världens bästa semester. Här är dag 4, den 21 augusti:

Den fjärde dagen var vi lite möra i huvudet efter de där jordgubbsdrinkarna och inte supersnabba hotellifrån.

När vi lyckats pallra oss iväg åt vi bullbrunch på Zeit für Brot igen därför att det krävdes minst mental ansträngning på fastande mage, plus var megagott som ni ser.

Sen strosade vi stillsamt upp mot Kastanienallee som räknas som ett Berlinmåste om en ska tro de flesta bloggare.

Och där var fint. Små butiker och gallerier kantade av träd.

Och gatukonst.

Inget direkt överväldigande resmål men väl värt en promenad om en är i krokarna.

Personligen tyckte jag bättre om tvärgatan Oderberger Straße.

Där fanns ett par secondhandbutiker.

Det var trångt och massor av kläder. Jag köpte en jeansskjorta som var lagom mycket cowboy.

På Oderberger Straße 29 fanns den hysteriska butiken VEB orange som bjöd skön kontrast till det ganska tråkiga utbudet i de flesta andra loppisar.

Där fanns så mycket konstiga grejer att titta på och hela rum inredda efter olika färgskalor.

När vi kommit ungefär såhär långt var det dags för en second breakfast. Squash och aubergine-pizza med buffelmozarella. Kaffe behövde vi också men det liksom fanns inte i den här stan. Det fick bli fyrdubbel espresso – föga tillfredsställande för en som är bakrusig med koffeinbrist.

Det fanns en hel butik med återbruksprodukter. Denna elefant är karvad ur ett block av ihoplimmade flipflopsandaler om jag gissar rätt.

Alla i Berlin verkade för övrigt ha frallor – värsta modehunden. Andreas och jag blev helt vindögda av att titta åt flera håll samtidigt för att hinna uppfatta alla trubbnosingar. Och med det menar jag alltså att vi är såna som skriker ”BOXEEER!” på öppen gata, vevar och pekar om vi får syn på en på stan. Samma sak gäller alla former av bulldogg och mastiff naturligtvis.

Jag minns inte exakt hur vi avslutade den här kvällen, men jag har en stark känsla av att vi bara åt kakor och tittade på Stockholm Boogie i sängen. Mysigt, drömmigt, somrigt, stilla och med en molande huvudvärk.

Berlin, dag 3: fantastiska djur, förfärliga människor, fruktansvärda fulgroggar och förföriska jordgubbsdrinkar

Nä alltså, vet ni vad. Om jag ska överleva den här sista pusten av vinter så tror jag att jag behöver drömma mig tillbaka lite. Ni har ju inte fått se bilderna från Berlinresan i somras så vi kör den nu. Om alla spelar med och låtsas att det är liverapportering kanske jag kan inbilla mig att jag fortfarande är kvar. För detta var världens bästa semester. Här är dag 3, den 20 augusti:

Denna den tredje dagen är skyldig till att hela rapporteringen från Berlin uteblev i somras. Såhär långt skrev jag nämligen och fixade med bilder ganska snart efter att vi kommit hem, men när jag skulle börja med dagen då vi besökte Berlin Zoo fick jag en klump i magen som jag inte riktigt orkade hantera.

Vi hade diskuterat länge huruvida vi skulle gå på zoo eller inte, pga gillar djur men ogillar hållning av djur i bur. Jag hade någon slags halv idé om att djurparker eventuellt på ett pedagogiskt plan skulle kunna bidra till bildandet av empati hos människor som kanske aldrig hade kunnat relatera till djuren om de inte fått se dem i verkligheten. Förstår ni hur jag menar? Det är liksom lättare att förstå och känna med elefanter om en har upplevt fenomenet elefanter.

Då inbillar jag mig att kanske är några individers lidande i bur värt att många människor ser och förstår sig bättre på dem – om det innebär att vi kan värna om och skydda alla dem som fortfarande lever i frihet.

Men efter att ha sett några av de individerna jag med den teorin offrade för lata människors genväg till kunskap så kändes det inte så längre.

För där fanns djur som såg ut att veta bättre, drömma om bättre och inte minst förtjäna bättre. Och det fanns människor som bankade på glaset, skrek och rasslade med gallret precis som uncle Vernon. De hade inte lärt sig den minsta empati av att se en orangutang eller en elefant. De tyckte fortfarande det var viktigare med billig palmolja i sina cookies.

Såhär ledsna i magen blev vi.

Å andra sidan finns det ingenting jag vet som är så inspirerande som att få betrakta djur på nära håll. Känslorna från den här dagen är så fruktansvärt blandade. Fascination och avsky i ett.

Det var ögonblick då jag glömde gallren och glaset och berördes starkt av naturens skönhet, instängd eller ej.

Och kanske led inte änderna så mycket, som hade hela parker att ströva runt i.

Men lejonen, girafferna, noshörningarna, ugglorna och isbjörnarna?

Det var helt enkelt oinspirerande och svårt för mig att fixa med bilderna från den här semesterdagen. Camilla sa en gång till mig när jag jobbade på Skansen att jag var bra på att fotografera djur i bur så att det inte syntes att de var instängda. Jag ville inte att det skulle vara så den här gången. Jag ville inte ha vackra porträtt utan jag ville prata om verkligheten och det komplexa problemet med att hålla djur instängda för underhållning och bildning. Och det är inte alltid superinspirerande att jobba med.

Men nu behövde vi byta ut klumpen i magen mot någon annan substans. Vi lämnade djurparken för att äta på Supermarket som låg strax intill, med utsikt över babianhägnet.

Där var mysigt mönstrat.

Och stickinspirationen sen!

Vi fick resans bästa maträtt. Gnocchi med stekta grönsaker och misosmör. Alltså hur. gott. som. helst. Vi fullkomligt DOG.

Sen åkte vi tillbaka till hotellrummet där Andreas rörde ihop den ruskigaste drink jag någonsin druckit. Hu! Skrev såhär på Instagram, ”Andreas blandar Berlinsk fulgrogg på hotellrummet och tvångsvattnar mig. Det är så äckligt att jag känner mig som Dumbledore i grottan i slutet av Harry Potter 6. #KILLME” och så var det.

Och så avslutade vi en omtumlande dag i nån märklig cocktailbar vars entré utgjordes av en mikroskopisk skylt på en helt hemlig garagedörr och vi var tvungna att ringa på för att bli insläppta och jag fattar inte ens hur vi vågade gå in.

Och jag drack gindrinkar med jordgubbspuré och svartpeppar och baren såg ut som The Black Lodge ungefär vilket var helt fantastiskt.

Berlin, dag 2: statysafari, Zeus altare och mordlystna husockupanter

Nä alltså, vet ni vad. Om jag ska överleva den här sista pusten av vinter så tror jag att jag behöver drömma mig tillbaka lite. Ni har ju inte fått se bilderna från Berlinresan i somras så vi kör den nu. Om alla spelar med och låtsas att det är liverapportering kanske jag kan inbilla mig att jag fortfarande är kvar. För detta var världens bästa semester. Här är dag 2, den 19 augusti:

Den andra Berlindagen tänkte vi gå på museum. Vi knatade således över till museiön (ja, det finns en sådan – hur sagolikt är inte det?) och gick längsmed vattnet och tittade på kloka citat, skrivna på betongklossar längsmed vägen.

Ovan är Einsteins ”Fantasi är viktigare än kunskap, för kunskapen är begränsad.” för oss som glömt den mesta skolbokstyskan.

Men när vi kom fram till Pergamon var det inte mindre än tre timmars kö för att komma in. ”Jag vill fan inte stå i kö i tre timmar för att titta på Zeus altare!” skrek Andreas och kastade solglasögonen i en marmorpelare, så vi vände om.

Och gick på statysafari i de närliggande parkerna istället. Gratis konstutställning!

Han är inte en grekisk gudastaty, han är på riktigt, men det är lätt att missta sig.

Vi såg ganska många statyer innan vi var trötta och vrålhungriga.

Löste situationen med falafelrulle på Alexanderplatz. Här är en bild på Andreas när han äter, ur en serie i oändligt antal delar.

Mellanlandade på Humana Second Hand som var ganska stort men med supertråkigt utbud (hittade inget jag ville prova ens) och återvände sen till smågatorna.

Tittade i minibutiker och gallerier, gick in i varenda second handbutik vi sprang på, missförstod lokalbefolkningen på alla vis möjliga (vi blev erbjudna vin men jag tackade nej med den förvirrade ursäkten att vi bara var där på semester, eh?) och hade det allmänt bra.

Eftermiddagsfikade rejäla bullar med korp på Zeit für Brot där allt var ekologiskt och jävligt gott.

Och tog Linienstraße tillbaka mot hotellet.

Fortsatte skrutta och titta på småbutiker (och gamla nedklottrade hus där man kunde bli dödad av galna ockupanter om man stannade och fotograferade berättade Andreas efter att jag stannat och fotograferat fast jag tror inte det är någon fara för huset är på google street views så jag är inte ensam men jag är lite rädd och kanske inte borde ha publicerat den här bilden), svängde hit och dit och utforskade kvarteren, och käkade slutligen middag på mysiga Ruben und Carla, tvärs över gatan från hotellet, där vi fick dögottiga rödbetshamburgare ackompanjerade av Rolling Stones i högtalarna. Sen somnade vi till The Fisher King. Bra film, bra dag.

Berlin, dag 1: mozartkuleglass, såpbubblor, vimplar och graffiti

Nä alltså, vet ni vad. Om jag ska överleva den här sista pusten av vinter så tror jag att jag behöver drömma mig tillbaka lite. Ni har ju inte fått se bilderna från Berlinresan i somras så vi kör den nu. Om alla spelar med och låtsas att det är liverapportering kanske jag kan inbilla mig att jag fortfarande är kvar. För detta var världens bästa semester. Här är dag 1, den 18 augusti:

Vi fick vårat rum på Arcotel Velvet på eftermiddagen, lagom i tid för att strosa kring våra nya kvarter i jakt på trekaffe. Bilden ovan föreställer alltså inte hotellet, hehe, utan random nerklottrad bakgård.

När ösregnet kom som om all världens trollkarlar stod och sköt Aguamentiförtrollningar över huvudena på oss var det inte mycket annat att göra än att rädda sig in i första bästa fik på Torstraße.

Och turen var oss  med för där fick vi espresso och mitt livs godaste glass: med smak av Mozartkula!!!!!!!!!

Men det klarnade ganska snabbt och vi kunde spatsera vidare.

Vi orienterade oss längsmed de större och mindre stora gatorna,

inspekterade gatukonsten,

och den lokala parkfloran.

Var inne i diverse små fina butiker (här 14 oz.).

Med lika fina innergårdar.

Turen var verkligen med oss för plötsligt sprang vi på en liten gränd som såg spännande ut, och sökte oss in. (Rosenthaler Straße 39, för den som planerar en egen Berlinresa.)

Där var fullt med vimplar och målningar.

Kolla denna alltså!

En lampa dekorerad med buntband.

Och längst in, en pub och en jättelik steampunk spyfluga av plåt. Vad är detta för underbart saligt fantastiskt undrade jag när jag hittade skylten ”Monsterkabinett” som pekade nerför en sned källartrapp. Det var stängt för dagen, men vi noterade ett återbesök högst upp på att-göra-listan.

Intill puben fanns ett nerklottrat trapphus som ledde upp till en butik där de sålde prints, t-shirts och tygkassar med diverse monster och troll. Vi tittade och klämde lite på allt.

Vi orienterade oss vidare genom sommarstaden och solen började vandra neråt.

Käkade dumplings på Yumcha Heroes där Andreas tyckte allt var jättegott men jag dog korianderdöden (bläää), och däckade sen kalaströtta på hotellet.

Gotland: Hoburgsankan, hemulerna och alla fåren

Den fjärde Gotlandskvällen åt vi middag på Majstregården, vid världens yttersta ände.

Efter salmbärsparfait och dubbel espresso tog jag och Andreas en promenad ner till raukstranden.

För att hälsa på Hoburgsgubben.

Eller Hoburgsankan, som Andreas kallade den, föga raukimpad den gula snoken till trots.

I det här området finns några sällsynta insekter, och havet har passande nog grävt ur grottor i berget för fjärilssamlande hemuler att vila i.

Sen for vi hemåt, men någonting hindrade vår väg…

En skock får!

Lyckan var total.

Så himla bra djur!

Vi ville nog hälsa på dem något mer än vad de ville hälsa på oss så de flyttade sig snällt ur vägen och bilen kunde köra vidare.

Hem till Norehuset.

Där vi ägnade en stund åt att misslyckas med att få katten att posera.

Gotland; livet på öjn

Vi badade varje dag, cyklade oändligt på skrangliga mountainbikes, räddade katten från taket, misslyckades med att locka ner bisvärmen i en låda, åt vegschnitzel, klättrade på raukarna, skådade tranor och gravänder, läste Bildhuggarens dotter och gick kvällspromenader.

Gotland; mormor och den nedfallna tallen

”Titta, de pussas med varandra.”