vykort från en alptopp

Här kunde det varit en sammanställning av veckans kreativa arbete, men det är knappt så jag hunnit tänka på att måla så många alpkor som måste klappas och klias bakom hornen. En vecka i Sappada, Italien, är till ända och vi vänder hemåt. Oj vad jag har sett vackra vyer! Jag hoppas ni gillar bilder på berg för mitt minneskort är sprängfyllt (och jag har äntligen uppdaterat mitt Photoshop och behöver inte retuschera varje steg i varje bild längre = har lite förhoppningar om att kunna visa och berätta om semestern innan året är slut den här gången!).

Vi har klättrat uppför steniga flodfåror, kasat på rumpan nerför raviner med fara för våra liv (nu tror ni jag överdriver, men vänta tills ni får höra!), följt vindlande bäckar tills de mynnat ut i väldiga vattenfall, lyssnat igenom hela Radioteaterns uppsättning av Sagan om Ringen och lekt orcher på bergsmarsch, hunnit med en tur till Venedig och klappat ungefär femtio kor som strövat med utsikternas utsikt över berg och dalar.

Nu är jag trött, glad, och längtar efter katterna och att få berätta om och höra allt ni haft för er på sistone. Kan ni inte fylla mitt kommentarsfält med länkar till era bästa inlägg de senaste veckorna, så var jag var jag ska börja när jag återfår anslutning?

Vi hörs snart!
❤ Alicia

PS, missa inte att Beata släppt sammanställningen av Monthly Makers växttema och Fredrika sin sypepp!

vägen förbi Pegasus Court

Hej! Sent igår kväll kom jag hem från en underbar minisemester i London. Mamma och jag har varit på kattcafé, strosat längs prunkande blomster- och överfyllda loppmarknader, väckts av brandlarmet, hälsat på Dumbledore i Leavesden, förlorat oss i Underlandet, köpt ca 15 kg böcker, lyssnat på Rolling Stones och haft det väldigt fint.

Jag började storgråta när de öppnade porten till the Great Hall. Räkna med att vi kommer prata en hel del Harry Potter framöver!

Här bodde vi! Som taget ur en av filmerna. Jag ska visa och berätta mycket mycket mer sen, men nu har jag en liten kelig Vifselkatt som behöver pussas på.

Har ni haft det bra?

Fjällen, dag 5 + 6: rövardotterskogar, raggare och förkrympta hästar

Jag har ju glömt att visa er den allra allra sista delen av fjällsemestern i somras!

Den femte dagen ägnade vi främst åt årsstädning av huset, men en kortare tur till ett vattenfall hann vi med!

En kunde riktigt se Ronja Rövardotter hoppa mellan de hala klippblocken i forsen under oss – för att akta sig för att trilla i.

Det var en brant klättring ner och vi fick klamra oss fast i rötter och trädstammar för att inte åka kana hela vägen.

Sen följde vi älven en bit in i skogen men det glömde jag visst ta kort på!

Den sjätte dagen var vår sista och hemvändardag! Vi körde iväg i ottan och tog första pausen vid Noppikoski för att kolla på en annan älv.

Och dricka pauskaffe ur termos.

Sen körde vi vidare till Rättvik.

Där var så himla fint.

Dessa små skjul (som det fanns 87 stycken av) började troligen byggdas under eller strax före 1600-talet. De ligger precis invid kyrkan för de är, tro det eller ej, stall. I dem trängde man in sina djur (2-3 stycken i varje byggnad) när kyrkan besöktes, och hästarna i sig var så förkrympta och små efter generationer av svältfödning(??!!!) att de fick plats i de pyttesmå skjulen. Så otroligt konstig och hemsk grej!

När vi hade förfärat oss över de förkrympta hästarna ett slag satte vi oss på stranden och letade småstenar. Elin hittade några bra!

Jag hittade ett riktigt muminskt badhus!

Sen väntade oss en oändlig kö för att komma ut ur staden igen för denna dag samlades hela länets raggare i Rättvik och åkte i snigelfart genom stadens gator. Det var en himla märklig upplevelse och en salig blandning av fina bilar, riktigt skruttiga bilar, sexistiska t-shirtmotiv, fartdårar, pruttstartare, öldrickande åskådare i solstolar längsmed vägkanten, avgaser, köer, gammal rockmusik och bullar (för det sprang jag in och köpte så vi skulle överleva köandet och resten av färden hem till Stockholm).

Och sen for vi vidare hemåt och vår resa var slut!

Tidigare dagar hittar ni här: dag 1, dag 2, dag 3, dag 4!

Fjällen, dag 2: uppför Varggranshågna och runt sjön

Den 23 juni vaknade vi till den fagraste syn mänskligheten skådat: en av byggjobbarna som höll på att snickra på grannhuset hade tagit med sig sin valp! Jag stekte pannkaksbrunch åt hela kompaniet medan alla satt med ögonen klistrade mot fönsterrutan.

Väderleksrapporten spådde väldigt mycket regn och väldigt lite lek den kommande veckan så när Andreas, som skötte liverapporteringarna, utropade ”Nu ska det inte regna igen förrän klockan åtta ikväll!” fick vi bråttom på med kängorna. Vi beslöt att börja med en kortare tur, uppför grannfjället Varggranshågna. Det sluttade så brant uppför ett tag att jag trodde att jag skulle dö, men vid det laget hällregnade det så mycket att jag inte ens kunde ta upp kameran och föreviga det hela. Andreas hade nämligen kollat prognosen för Stockholmsvädret.

Så mycket regn har jag nog aldrig sett som under vår kamp uppför Varggranshågna. Dropparna gjorde nästan ont i huvudet och utöver en vettskrämd dalripa såg vi inte röken av något djurliv – allt hade regnat bort.

Om jag beskär bilden såhär istället förstår ni hur mycket det regnade. Stigen vi gick på blev till en bäck som flödade över och in i kängorna och vi var mitt inne i ett moln.

Men när vi äntligen kom upp till toppen hejdade det sig en aning. Och där låg en tjärn, knottrig men klar.

Och invid sjön, Varggransstugan.

En tveksam sol tittade fram och vi beslöt gå runt sjön när vi nu ändå klarat oss hit upp. Vid stranden sprang vi lite oväntat på en mycket blöt fiskare.

Medan Andreas började leta efter mesar, finkar och lärkor beundrade Martin och Elin stenar. Så himla bra med olika naturnördar, två som snubblar fram med blickarna i skyn och två som finkammar marken. Vi lärde oss mycket av varandra under den här veckan.

På andra sidan tjärnen hittade vi lite snö, som jag glatt hoppade ner i bara för att inse att den inte var direkt bärande. Var jag inte blöt om fötterna efter vadandet uppför bäck/stigen så var jag det garanterat nu.

Sen gick vi över myren och blev ännu blötare. Här någonstans var det dags för bananpaus och att invänta fågelskådaren som förlorat sig bland molnen.

Precis när jag på allvar börjat frukta att han fallit ner mellan några klippblock och dött snubbeldöden dök han upp med jordens största leende. Han hade sett någon fink han inte kunde artbestämma.

Och det regnade och regnade, men det gjorde ingenting längre.

För utsikten var så så vacker, molnen till trots!

Så småningom fick vi bege oss nerför igen för regnet gjorde oss kalla och förresten behövde jag lära våra gäster spela Carcassonne, vilket vi gjorde återstoden av dagen och hela kvällen.

Fjällen, dag 1: dass, glass och Farfarstugan

Nu är det väl ändå dags att kicka igång semesteråtergivningen? Vi börjar med vår fjällvandring i Vemdalsskalet – häng på!

Den 22:a juni vid lunchsnåret lämnade vi ett soligt Stockholm för att fara till regniga Norrland. Med bagageutrymmet fullsmockat av liggunderlag, resväskor, sällskapsspel och bilgodis tyckte jag att jag aldrig hade rest med så mycket packning – men då hade jag i alla fall inte tagit dasset med mig, som dem i bilen framför.

Jag ropade shotgun för jag blir åksjuk bara av att titta in i förbifarande bilar och nu låg cirka sju timmars färd framför oss. Vi spelade alla bra och alla dåliga cd-skivor vi hade med oss, lekte 20-frågor med fågeltema och rovfågelspanade.

Vid Tönnebros värdshus pausade vi för att äta vegpytt och beundra den här godingen som väntade på uteserveringen.

Här är förresten gänget jag åkte med! Martin är en av mina äldsta och bästa vänner. Vi blev kompisar på en Harry Potter-hajk när vi var kanske tolv år gamla och har hållit ihop sedan dess (idag är vi scoutledare ihop). Martin hade lurat med sig sin Elin som uppenbarligen är världsbäst och sen har ni hunken i fleecetröja till höger som petar bort isbergssalladen och erhåller min eviga kärlek. Sällskap: 5 av 5 svävande blomkrukor.

Men nu fanns ej tid för påtår – vi fortsatte uppåt uppåt.

När vi mellanlandade i Ljusdal för att handla mat inför veckan blev vi bjudna på glass av butikspersonalen. Martin fick den största glassen av alla och någonsin.

Det var fint i Ljusdal! Men vi hade ett annat mål.

Nämligen Vemdalsskalet, och Farfarstugan! Farfarstugan byggdes någongång på 1700-talet i Oviken där min farfar och hans nio bröder är födda. Farfars far, Sivert, flyttade stugan timmerstock för timmerstock på femtiotalet för att ha den som fritidshus vid skalet. Idag rår pappa och hans kusiner om den, men den nyttjas mest under skidsäsongen. En dag när jag och Andreas pratade om hur härligt det vore att gå ut på vandring kom jag på att Farfarstugan står där uppe i Härjedalen alldeles ensam hela somrarna, och dessutom behövde den städas, så vi tog oss an det uppdraget i utbyte mot lite fjällsemester!

Och nu förstår ni kanske vad det här ska bli!!?!?!? Om inte får ni återvända till starten av inlägget utan att passera gå.

Det var fint att komma tillbaka upp för första gången på tio år, sen jag tröttnat på att åka skidor. Om en tittar noga på stockarna kan en se att de är numrerade för att stugan skulle kunna sättas ihop igen som ett pussel efter att den flyttats. Det kallar jag återbruk!

Fjällkonst à la gammelfarfar Sivert, daterad 1948.

Men stugnostalgin till trots hade vi överskottsspring i benen efter alla timmar instängda i bilen. Vi åt en kvick middag, krälade i regnjackorna och tog en provpromenad uppför barnskidbacken för att se om knäna pallade. Det gjorde de, och Andreas var glad!

Vi gick inte hela vägen upp på Hovde av rädsla för att det skulle mörkna och vara svårt att ta sig ner igen. Men det gjorde det knappast. Klockan var alltså 23.10 när den här bilden togs. Galet!

Trött blött glatt gäng!

Det var mycket som förändrats sen jag sist åkte störtlopp i de här backarna. Bland annat jättemånga nya stora hus där det tidigare varit bara snö, en icke längre existerande trolltunnel och vad är egentligen grejen med det nya liftsystemet – har en inte ett litet kort fastsatt i en utdragbar lina längre? Jag kommer sakna snärten på fingrarna när en tappar greppet. För att inte tala om den här otäckingen som stod mitt i backen! Så såg inte Hovdegubben ut på min tid, jag bara säger.

Men på det stora hela var det väldigt fint att vara tillbaka igen, och nu längtade jag efter kommande dagars vandringar.

FORTSÄTTNING FÖLJER!

Berlin, dag 7 och 7,5: loppis, sjöjungfrukött, dubbelfalafel och hemfärd

I somras var jag och Andreas i Berlin på världens bästa semester. Här är den sista delen i semestersammanställningen. Dag 7 och 7,5 – den 24 respektive 25 augusti:

Den sjunde dagen var det söndagsloppis i ungefär varenda park i Berlin.

Vi promenerade till närliggande Arkonaplatz där det fanns en hel massa magiska ting i mässing.

Och i ram.

Utan ram.

Och fenomenala bokstäver i metall. Jag ångrar verkligen att jag inte köpte några för annars hade jag kunnat skriva arvsynd eller något annat catchy på väggen här hemma. Nåväl.

Vi hade inte ätit någon frukost (så himla svårt att ha en bra rutin på semester) och det småregnade om vartannat så vi var på riktigt mardrömshumör bägge två. Vi tog därför bara en ganska snabb titt på marknaden för att sen vika av uppför Kastanienallee till restaurang Babel.

Vi delade en jättetallrik vegetarisk meze och humöret kom ganska snabbt på rätt köl.

Sen gick vi vidare till Mauerpark där det också skulle vara loppis, fast i enorm skala.

Där fanns verkligen allt.

Men det var så himla mycket folk att det inte ens gick att komma fram till stånden och titta på grejerna. Vi fick tvärpanik och tog första närmsta smitväg ut ur myrstacken. Bilden ovan är alltså tagen på ett ställe där det var tillräckligt lugnt för mig att höja kameran – för det mesta hade jag inte ens utrymme att lyfta armarna. Brrr.

Morgonen därpå öppnade dada Falafel som både låg mitt emot vårt hotell och hade superhög ranking på TripAdvisor, men som varit stängt för renovering.

Så vi var först på plats och beställde falafelbrunch, ljudsatt av hög musik inne från köket där hela restaurangstaben verkade lyckliga över att ha öppnat igen.

Sen promenerade vi runt våra kvarter en sista gång.

Vi hade alltså bott vägg i vägg med Kunsthaus Tacheles, ett gammalt nerlagt konstnärshus med bland annat den här kända fasadmålningen. Så himla ledsamt att det var stängt och igenbommat nu, jag hade så gärna velat gå in och titta.

Våra kvarter i Mitte var så fina! Bästa stället att bo på och strosa kring. Av alla ställen vi besökte under den här veckan var den närmaste omgivningen ändå den bästa.

På en tidigare oupptäckt tvärgata hittade vi Atelier Hinrich Kröger och de typ mest makalösa porslinskonstverk jag sett! Jag fick en släng av Stendahls Syndrom därinne och kunde inte förmå mig själv att stanna pga så överväldigad av konsten att jag nästan grät. Kolla bara dödskalleurnorna, guldhästarna och den här mopsservisen i guld och turkost!

Så vi sprang därifrån och letade istället upp the Dudes där jag köpte min finaste t-shirt någonsin:

Vill bara ha på mig den jämt.

Sen gick vi till Albrechts innergård.

Där vi fick kaffe och chokladbit och choklad- och kaffeglass. Min favoritsmakkombo i hela världen.

Och sen for vi till flygplatsen och åkte hem!

Här hittar ni:
Berlin, dag 1: mozartkuleglass, såpbubblor, vimplar och graffiti
Berlin, dag 2: statysafari, Zeus altare och mordlystna husockupanter
Berlin, dag 3: fantastiska djur, förfärliga människor, fruktansvärda fulgroggar och förföriska jordgubbsdrinkar
Berlin, dag 4: bullbrunch, butiker, bakfyllepizza och bulldoggar på stilla promenad längsmed Kastanienallee och Oderberger Straße
Berlin, dag 5: muren, Mustafa’s och monsterkabinettet
Berlin, dag 6: surrealistiska museet för industriella objekt

Berlin, dag 6: surrealistiska museet för industriella objekt

Nu är det hög tid att knyta ihop den här semestersäcken! I somras var jag och Andreas i Berlin på världens bästa semester. Här är dag 6, den 23 augusti:

Den femte dagen avslutade vi med resans höjdpunkt, Monsterkabinett och vin under vimplarna i en gränd på Rosenthaler Straße. Den nästa bästa grejen med hela semestern inföll redan morgonen därpå, då vi på den sjätte dagen besökte Designpanoptikum – surreales Museum für industrielle Objekte. Vi hade råkat passera det på en promenad ett par kvällar tidigare och bestämt oss återvända när det var öppet, helt ovetande om den fantastiska upplevelse som väntade oss. Tack slumpen!

Designpanoptikum drivs av en rysk fotograf och saksamlare, Vlad, men egentligen är det omöjligt att beskriva honom med två så intetsägande ord. Han verkar vara en av de mest spännande, kunniga och passionerade personer jag mött och har i några lokaler på Torstraße byggt ett museum för märkliga manicker och mackapärer – alla vilka tjänat ett syfte genom historien men som han ”satt ihop på fel sätt”.

Det är alltifrån sjukhusbritsar och industrisymaskiner till förhistoriska kuvöser och tvättmaskiner, operationslampor, blåsbälgar, manglar, interiören i en flygel, HLR-dockor, roder, kameror och jag vet inte hälften – men några är uppochner, bakoframvända, med glasögon eller så fattas någon väsentlig del (som i sin tur är ihopsatt med något helt annat).

Under tiden som vi gick runt och tittade på vad som verkade vara Tom Waits, min och alla andra skrotsamlares lyckligaste dröm berättade Vlad med mycket klädsam rysk brytning (”Jag pratar perfekt engelska egentligen, men hur kul är det?”) om olika maskiner och hur de använts genom historien.

En grej som jag tycker var så himla häftigt med Vlad som person är att han var så frikostig med sin kunskap. Han var mer rädd att den skulle gå förlorad än att han skulle bli utkonkurrerad. Det var fritt fram att fotografera och skriva noteringar, vända och vrida på saker eller sätta dem på huvudet – för honom var det viktigaste att historierna spreds och hölls vid liv. Mitt pedagoghjärta brister av vördnad! Åker ni till Berlin och gillar skumma grejer tycker jag ni ska besöka Designpanoptikum.

I ett av rummen ställde han ut sina fotografier – varav många är självporträtt där han använder rekvisita ur sin märkliga samling.

I bakgrunden är Vlads bild av Vlad. Vi köpte det sista exemplaret av hans fotobok, tackade tusen gånger för besöket, bönade och bad att han skulle skriva ner all sin kunskap om 40-talsrespiratorer och röntgenpungskydd i ytterligare en bok och gav oss sen av, helt förbluffade och uppfyllda av allt vi sett.

Ungefär såhär kände vi oss.

Både mina anteckningar och foton från resten av dagen är ganska sparsamma men det gör inte så mycket. Jag vet bara att vi gick på en promenad.

Och åkte tillbaka till KaDeWe. Resten är historia!

London ice can freeze your toes like anyone I suppose

Hej, jag är hemma – trött och lycklig och snuvig! Vi har haft det så fint i London med parkandskådning, kanalpromenader, Baker Streetbesök, glass i Camden, vegburgare typ varje måltid (inte helt frivilligt) och en massa häng med fåret Shaun. Nu är jag glad att vara hemma hos katterna och bryggkaffet som jag saknat ungefär lika mycket.

Jag ska försöka blogga färdigt Berlinvistelsen innan jag ger mig på Londonbilderna (#framförhållning) men jag lovar mer inom kort!

Hur har ni haft det den senaste veckan?

and into the sea goes pretty England and me

around the Bay of Biscay and back for tea

I höstas när jag städade under sängen hittade jag min gamla semesterplånbok med typ 3000 spänn i engelska pund. Ett par veckor senare fyllde jag år och fick flygbiljetter i födelsedagspresent.

Idag rymmer jag och Andreas till London och jag är så pirrig så det flimrar för ögonen. Jag längtar efter allt som är klyschigt med England – den gröna färgen på gräset, afternoon tea, vita bönor till frukost, marknader, busskurer, Sherlock Holmes-museet, promenader längsmed kanalen, doften av regn och att äta frukost i Regent’s Park. Detta fordrar en repris av ett gammalt bildinlägg va?

Big Ben, Carnaby, St James’ Park, telefonhytt, Regent’s Canal, Baker Street Station, Boudica och London Eye, Westminster Abbey, Paul’s, Camden, Kensington Gardens. London 2011.

Och ni behöver inte oroa er för total radioskugga – min blogg bloggar av sig själv medan jag är borta! Så himla smart. Ni ska få skåda min nyskräddade resenecessär i det perfekta William Morris-tyget, höra vad Monthly Makers tema för april blir och se lite bilder från min fågelfabrik. Live hörs vi åter i nästa vecka. Tally-ho!